Behandling nr 2

Efter en sömnlös natt där jag somnade klockan 7 på morgonen (orsaken till det stavas cortison som gör mig pigg!) var det dags för besök på sjukhuset och läkarbesök och cellgiftsbehandling nr 2.
Läkarbesöket drog ut på tiden. Först var han 30 minuter sen och sedan satt vi och snackade i 1,5 timmar. Jag hade en massa frågor och han tog sig tid att svara på dessa. Dessutom hade han resultatet av skiktröntgen. Det var dock inget roligt besked. Det visade sig nämligen att jag hade tre små, små (5 mm) förändringar i lungorna (2 i den ena och 1 i den andra). Nu är det dock inte klart vad dessa förändringar är. Det kan vara så att de funnits där i många år och att de är helt ofarliga. Men det kan också vara så att det är cancern som spridit sig. Tufft. Först när alla sex cellgiftsbehandlingarna är klara ska de göra en ny skiktröntgen av bröstkorgen och se om förändringarna i lungorna minskat eller är samma storlek som idag. Är de av samma storlek är det förmodligen så att de funnits där länge, men har de krympt så kan det vara så att det är cancern som spridit sig. Men eftersom jag inget vet idag så tänker jag inte gå och oroa mig över det. För tänk om det är ofarliga förändringar - då har jag ju gått och oroat mig helt i onödan. Mitt mål är fortfarande att jag ska vara frisk i höst.
Ett positivt besked var att jag får sluta med penicillinen omgående :D. Hurra säger min mage.
Sedan fick jag medicin för ett helt kompani. Smärtstillande (3 sorter), cortison, sömnpiller (insomnings-) och något mot sura uppstötningar. Det skulle ha gått på 1 700, men jag behövde bara betala 38 ;).
Cellgiftsbehandlingen gick bra och fort. Bara 1,5 timme den här gången. Trött är jag, men annars känns det ganska bra. I morgon kl 16 ska jag tillbaka för att få sprutan som hjälper till att bygga upp de vita blodkropparna. Därefter kommer antagligen värken. Men nu har jag ju medicin mot det också. :)
I går var annars en bra dag. Då började jag ju med cortisonet igen (som alltså höll mig vaken hela natten), men den gjorde mig superpigg och jag mådde jättebra på dagen. På förmiddagen fick jag också mer blommor, en jättefin bukett med laxrosa rosor. Dessutom fick jag ett telefonsamtal från jobbet och en fråga om jag ville vara med på en lunchträff i dag klockan 12. Jag höll på att säga ja och skippa dagens besök på sjukhuset, men det kunde jag ju inte göra.... Av alla dagar så krockade det. F-n också. Det hade varit kul att träffa alla jobbarkompisar på det sättet efter allt som hänt mig.
Hur skulle jag orka om inte ni alla peppade mig? Och om jag inte hade min familj? Utan er alla hade jag inte orkat vara så här stark.
Kram