Ja, vad säger man?

Efter gårdagens inlägg (som dottern skrev) känner jag mig ganska stolt. Jag ville ha lite hjälp att lägga in länken till Bröstcancerfonden, men fick ett helt underbart inlägg! Wow. Älskar dig gumman.
Veckan har rullat på med strålning varje dag. En dag var äldsta dottern med och fick allt beskrivet för sig av de helt underbara sköterskorna. De tog lika väl hand om henne som de gör med mig varje gång jag kommer. Och det var så skönt att ha henne med så att hon fick se hur stor den där jädra maskinen är (som jag tycker är så obehaglig).
I fredags var jag och maken en sväng till Norrköping. Inget planerat utan han hade bara tagit en dag ledigt och vi ville göra en liten utflykt. Då blev det Norrköping av ingen anledning alls. Vi åt där, shoppade (men bara lite eftersom han har så svårt att gå) och såg till att han blev klippt. Det blev en jättemysig dag och det tycker jag vi var värda båda två.
I går var vi hos mellandottern och fikade. Det blev att vi åt där också eftersom de behövde hjälp att sätta upp lite hyllor och timmen blev rätt sen.
I dag har jag, sonen och mellandottern varit på valpkurs igen. Och Harry fick springa lös för första gången! Det var jättekul att se hur roligt han hade med de andra hundarna. Kul också att höra av kursledaren att hon märkte framsteg hos Harry sedan förra kurstillfället.
I morgon är det dags för antikroppar (Herceptin) igen. Tänk att det gått tre veckor sedan sist. Jag fattar inte vart tiden tar vägen. Skulle vilja stanna upp den lite. Tycker inte jag hinner annat än att springa fram och tillbaka till sjukhuset varje dag. Har dessutom börjat bli lite trött av strålningen. Vissa dagar måste jag därför lägga mig och vila en stund. Har fortfarande ont i leder och fötter. Kan vakna på nätterna och ha ont. Men såret blir i alla fall bättre och bättre. Är lite mer rörlig nu. Alltid nåt.
Känner att sjukdomsförloppet kommit ifatt och börjat knacka mig i ryggen. Tankar på framtiden har dykt upp. Hur ska det bli med allt? Kommer jag att kunna jobba fullt ut? Kommer värken i lederna ge med sig (som de sagt att den ska göra på sikt) och kommer jag kunna använda armen som vanligt? Inga frågor som jag kan få svar på i dag. Därför känns det osäkert att tänka framåt.
Men fan den som ger sig. ;) Glöden har jag fortfarande. Och massor av jädrar anamma. Så jag ska nog få ordning på allt till sist.
Kram

Hej mammas blogg!

Nu är jag här för att hlälpa mamma, och det är alltså Anna som skriver, dottern i sällskapet.

Det är så att mamma har startat en insamling på cancerfondens hemsida. Det är en insamling som går till rosa bandet, en insamling för alla som bryr sig, som vill hjälpa forskningen framåt. Den forskning som hjälpt min mamma genom hela den här processen. Utan den forskningen kanske det inte skulle gått så bra för henne som det faktiskt gått.

Jag älskar min mamma oerhört mycket och jag är sjukt tacksam över att forskningen gått framåt, men jag hoppas att den fortsätter att gå framåt. Inte bara för mammas skull, utan för alla dom tusentals kvinnorna som kommer drabbas i år, nästa år och alla år efter det. Kanske kommer dessa pengar även tillbaka till mig? Ingenting kan sägas säkert. Men! Jag tycker att alla som läser min mammas blogg, som lägger ned tillräckligt mycket tid och omtanke på att läsa hennes blogg för att se hennes utveckling, nog kan ni skippa det onödiga kvällssnackset, utelunchen eller hämtmiddag för att visa att ni bryr er.

Ni kan bidra anonymt eller visa att ni är med och bidrar, det är upp till er. Det går att skicka in pengar via ett sms, så det dras från telefonräkningen eller genom att gå in på mammas personliga sida och betala in via internetbanken. Jag tänker göra det direkt!

http://www.cancerfonden.se/sv/Rosabandet/Stod-oss/Olika-satt-att-ge/Starta-en-insamling/Insamlingar/?collection=1443

Sen vill jag bara avsluta med att säga till mamma att jag älskar dig. Det finns ingen som du, du är så speciell. Du har sån positiv energi, du bryr dig alltid och finns till hands om det är något. Du tror alltid det bästa om alla och vill alltis alla väl. Du är min förebild i livet, och om någon säger att jag påminner om dig blir jag stolt. Jag älskar verkligen dig!

Förlåt mig...

kära dagbok för att jag inte skrivit i dig på några dagar.
Ja, det har ju gått några dagar sedan jag skrev senast. Men det har inte hänt så mycket. Visst, jag är superstel i lederna och har ont i fötterna (biverkningar av cytostatikan) och har blivit yr. Hörde med dem på strålningen i dag om det kan vara en biverkning av den, men det hade de inte hört talas om. Vi skulle ha det under kontroll i alla fall.
I går var vi på valpkurs. Och vilket beröm vi fick för Harry. De tyckte han var jättesöt och att han hade en underbar päls. Vi är ju partiska när vi säger att han är söt, så det är ju kul när andra säger det. Kan i alla fall konstatera att valpkurs behövs. Ingen pli på vår lille där inte... Han var mer intresserad av alla hundar och mattar/hussar än han var av mig som hängde i andra änden av kopplet. :) Men det blir väl bättre.
Annars rullar veckorna på. Har funderat på hur jag ska göra med jobbet. Känns ganska tungt psykiskt just nu. Kanske för att det är lite läskigt med strålningen. Jag vet inte. Det är så mycket tankar i huvudet. Skulle samtidigt vilja komma tillbaka till jobbet - om så bara för en dag i veckan till att börja med. Bara för att testa. Hur som helst går sjukskrivningen ut nu i månadsskiftet. Då har jag varit sjukskriven i ett halvår!! Ett HALVÅR!!! Vart har tiden tagit vägen? Blir nog i alla fall att jag ber att få sjukskrivningen förlängd, så att jag i lugn och ro kan komma tillbaka till jobbet.
Kramar

Första strålningen

Inga höftledsproblem här inte.... :)


Första strålningen är avklarad. Återstår bara 24.... (en varje vardag de kommande fem veckorna).
Idag fick jag min första strålning innehållandes flera strålningar från olika håll. Strålningarna är dock inte långa, allt från någon sekund till 10-12 sekunder. Men det har varit mycket kontroller innan sköterskorna kunde ställa in exakta inställningar. Och för att få dessa exakta inställningar har de ritat med tusch på mitt bröst, så det liknar kartan över Europa eller nåt. Inte läge för vare sig bad eller sol topless alltså.... Fast det tror jag inte jag skulle göra ändå. Ser rätt skumt ut med bara ett bröst faktiskt.
I går kväll var jag dessutom och ultraljudsundersökte hjärtat. Antikropparna kan ju påverka hjärtmuskeln (vilket de gör i 5 procent av fallen), men mitt hjärta såg fortfarande starkt och fint ut. Alltså kan jag fortsätta med antikropparna var tredje vecka. Väldigt roligt och uppskattat med ett positivt besked mitt i allt detta.
Förutom alla sjukhusbesök går dagarna fort med många promenader med Harry. Han växer så det knakar. Måste berätta en sak. Häromdagen skulle jag fylla på hans vattenskål. Såg att något låg på botten av skålen. Som tur var tog jag upp det och tittade. Det var en "guldplupp" som man fäster örhängen med. Genast började jag känna efter i mina öron. Jag har ju några örhängen som alla säkert vet...
Men inget saknades. Var tvungen att fråga dottern om hon saknade en plupp till örhänget. Och det gjorde hon. Hon hade tappat örhänget i sängen härom natten. Hur det hamnat i hans vattenskål förblir ett mysterium....
Kram

Goldendag i Molkom

I lördags var vi i Molkom, jag, maken och sonen. Det arrangerades golden retrieverdag. Och det var jättemysigt. Massor av golden, den ena finare än den andra. Men finast av dem alla var ju förstås vår egen Harry. Tyvärr var han två veckor för ung för att ställas ut. Det hade varit kul att få honom bedömd annars. Träffade också Harrys uppfödare och de var jättenöjda med honom.
Annars har det inte hänt så mycket. Jo, jag var hemma hos dottern och fikade i fredags. Hon hade gjort morotskaka som var jättegod. Vi försökte också få en av hennes katter att träffa Harry, men det var ingen lyckad träff. Harry var cool, men hennes katt tyckte att det var jätteläskigt och fräste och slog efter honom.
Såret efter bröstet har annars gjort lite ont i helgen. Det har stramat ordentligt. Antagligen för att det håller på att läka innanför ärret. För själva ärret ser jättefint ut och läker mer och mer för varje dag.
Annars tycker jag att många runt omkring mig går och snorar just nu. Och det känns ju inget vidare. Men jag kan ju inte isolera mig helt. Fick dock beskedet av onkologläkaren förra veckan att jag ska få influensaspruta i samband med en kommande behandling. Inte för att jag räknas som riskpatient utan mer för att jag ska slippa få influensan ovanpå allt jag gått igenom.
Kramar

Herrbesök på rummet

Har glömt att berätta, för när jag låg på sjukhuset så hände en ganska rolig/läskig sak. När man ligger så där så kommer det ju sköterskor och tittar till en i tid och otid. Detta görs även på natten. Så när klockan var 02 första natten efter min operation öppnas dörren till mitt och min rumskamrats rum. Eftersom jag inte sov speciellt hårt så var jag snabbt vaken och trodde naturligtvis att det var en sköterska. I stället stod där en fullt påklädd äldre man....
Jag tänkte; Vad handlar det här om? Vad gör han här? Och framför allt - VEM är han?
Han började surra om att han skulle hämta en kvinna och att de skulle gå hem. Men efter en stund kom han på att han skulle ha sina saker med sig hem. Och han trodde att hans saker låg på mitt bord. Mina glasögon försökte han ta och min sjal försökte han också ta eftersom han trodde det var hans kalsonger... Allt detta var ganska förvirrande.
Under tiden hade jag tryckt på larmknappen och en sköterska stod snart i dörren. Hon mumlade någonting om att han gått fel och tog med honom ut. Så här i efterhand kan jag skratta åt det. Men då var det ganska läskigt. Nog för att han var gammal, men man är ganska utlämnad när man ligger nyopererad och har svårt att röra sig.
Tur bara att han inte fick med sig min sjal. Undrar hur han skulle kunna använda den som kalsonger....
Kramar

Läkarrrond med besked

I eftermiddags var vi på läkarrond, jag och maken. Onkologläkare och kirurgläkare skulle berätta resultatet av operationen och om fortsatt medicinering. Det positiva var att cellgifterna haft kraftig inverkan på tumörjäveln och att de fick bort resterna vid operationen. Dessutom var det ingen av de 18 - ARTON! - lymfkörtlarna som de tog bort från armhålan som visade spår av cancer. INGEN!!!! Däremot har de små (5 mm) förändringarna i lungorna påverkats av cellgifterna. Det var ju mindre positivt. De hade minskat i storlek av behandlingen och kan därför vara cancer. Detta är dock inget de kan säga med exakthet i dag. Jag ska fortsätta med strålbehandlingen och antikropparna och under tiden ska de hålla koll på lungorna genom röntgen. Tiden får utvisa vad det är. Inget jag tänker oroa mig för i dag alltså. Det gäller att leva i nuet.
På läkarronden tittade de naturligtvis också på ärret. Det såg fint ut. Dessutom tömde de såret på vätska - 3 dl. Maken kunde inte titta när de stack in den tjocka sprutan. Men på mig gjorde det inget ont. Kände inget alls faktiskt. Dåligt med känsel runt ärret.
I samma veva träffade jag även sjukgymnasten som kollade min rörlighet. Jag har ju hållit på med olika armrörelser sen operationen och det har tydligen gett resultat. För hon var jättenöjd med mig. Visst, det stretar och drar fortfarande, men jag har inga problem i övrigt att röra mig.
Fick också förklarat för mig hur jag ska gå tillväga för att få mig ett nytt bröst i silikon. Finns både sådana som fäster utanpå skinnet och sådana som man lägger i en ficka i bh:n. Visste ni till exempel att det finns särskilda lösbröst för de som svettas mycket? Varför är inte det inbyggt redan i originalen? ;)
I måndags var jag som sagt och fick mina antikroppar. Det gick bra och jag har inte känt av det. I går var jag på strålavdelningen. Fick prata med en läkare och sedan fick jag ligga i röntgenapparaten ca en halvtimme för att de skulle rita på mig och mäta ut hur jag ska ligga när jag strålas. Ska tillbaka nästa onsdag då de ska ställa in maskinen.
Har dessutom fått kallelse till en ny ultraljudsundersökning av hjärtat. Det är noga att följa det eftersom antikropparna kan påverka hjärtat. Ska göra den undersökningen nästa onsdag kl kvart över sju på kvällen!!
För att berätta något roligare så var vi iväg med Harry för att få hjälp med att klippa klorna på honom i dag. Och det gick jättebra. Han var jätteduktig. Kanske kan vi göra det själva på honom så småningom... :) När vi var där träffade jag dessutom min arbetskamrat. Åh vad kul det var. Saknaden av jobbet och kamraterna slog till i maggropen. Ska bli så kul att komma tillbaka - om så bara för någon dag i veckan till att börja med.
Veckan har varit händelserik och mycket har hänt. Ändå är det bara onsdagskväll....
Nu ska jag ut och köpa mig lite fikabröd. Är det ingen annan som gör det får man göra det själv. För fika ska jag ha ikväll! ;)
Kram

Livets glädjeämnen

Vår lilla älskling Harry blir bara större och större - och sötare och sötare.

Blombukett i höstens alla färger från familjerna F. Tack. Den är underbar.

Inget nytt har hänt. Dagarna rullar på. Ville bara visa bilder på sådant som gör livet lite roligare. Skriver mer en annan dag.
Kramar

Bättre och bättre

I går fick jag blommor igen. Och vilken bukett sen. Helt underbara höstfärger. Tack hela familjen F. Lägger in en bild på den senare så får ni se. I samma "leverans" fick jag även en flaska rödvin. Ni vet vad jag vill ha ni, K & B. Den ska jag njuta av vid ett senare tillfälle. Tack snälla.
Annars är jag på väg tillbaka. Det är väl ungefär så man kan sammanfatta situationen just nu. Håret växer (ungarna kan inte låta bli det ;)), såret läker så sakta och jag svettas. Hormonerna spelar mig ett spratt - hela tiden. Gud vad fräscht det känns. Till dessa svettningar ska jag tillföra peruk och en varm kudde instoppad i bh:n. Det blir ju inte kallare precis....
Kommande vecka blir det mycket spring på sjukhuset. På måndag morgon ska jag ha mina antikroppar. På tisdag morgon ska jag besöka strålningsavdelningen för första gången, men bara för att träffa läkaren. Och på onsdag är det läkarrond. Då får jag reda på hur situationen ser ut efter operationen.
I dag är det lördag och vi ska försöka hitta på något att göra. Får se vad det blir. Behöver inte vara något speciellt. Bara vi kommer ut en stund.
Kramar

Ingen tömning

När man ser ut som jag gör på bröstet just nu, så vet man inte vad som är svullet och vad som är normalt. Men i förrgår kväll tyckte jag i alla fall att jag svullnade i armhålan och lite kring ärret över bröstet. Ingen värk eller så, men blev ändå orolig. Personalen på sjukhuset sa ju att det kunde bli så här. Att vätska bildades i operationssåret så att jag var tvungen att komma tillbaka så de fick tömma det.
Nåväl. Jag ringde dit och sköterskan sa att det räckte om jag kom som i morse. Sagt och gjort. Kravlade mig upp ur sängen strax före 7 (gäsp) efter en natt när jag legat sömlös åtminstone ett par timmar. Men när klockan ringde DÅ sov jag minsann.
På sjukhuset kände och klämde sköterskan på såret. Hon tyckte det såg fint ut - men visst - det var ju lite svullet. Hon körde därför in en ganska tjock nål för att få ut eventuell vätska. Men det kom inget. Hon trodde det kunde bero på att vätskan är ganska tjock. Nu låter det kanske lite äckligt att hon körde in en ganska tjock nål, men det var inget jag kände i alla fall. Anledningen stavas - tji känsel kring operationssåret. Det känns ungefär som om allt är bedövat. Men enligt sköterskan kommer känseln tillbaka. Det tar bara lite tid.
Resten av dagen har jag sovit. Och det behövde jag med tanke på hur natten var. Men nu jag pigg igen och funderar på om jag ska ta mig en promenad ut i det fina vädret med Harry. Låter inte som någon dum idé va?
Kramar

Håret växer

Jippi!!!! Mitt hår har börjat växa ut igen. Bara lite och mycket, mycket kort ännu. Men ändå. Jag får hår igen!!!!
Var inte det glada nyheter, så säg?