3 mm

... det var vad som blev kvar när frisören rakade mitt huvud i går!
Förståndsmässigt - inga problem. Det är bara hår, det växer ut, bla bla bla. Jag fattar det.
Känslomässigt - STORA problem. Fan. Nu ser jag ju sjuk ut. På riktigt alltså. Fast, å andra sidan har jag ju varit sjuk sedan jag fick beskedet den 1 april.
Shit alltså. Vilken pers. Varje gång jag ser mig i spegeln får jag en chock. För att inte tala om när jag tar mig på huvudet... Puh...
Besöket hos frisören gick annars ganska bra. Hade båda döttrarna med (gullisar <3). De var mina bästa smakråd när vi provade oss fram bland perukerna. Till slut valde vi en och när den blev lite klippt efter min egen frisyr kändes det ungefär som vanligt. Ja, så vanligt det nu kan bli med en peruk på huvudet. Men, i alla fall. Frisyren är grymt lik den jag brukar ha. Och det känns bra.
Sen var det ju dags för friseringen av den riktiga frisyren. Vi hade diskuterat under dagen om jag skulle be frisören raka skallen och kommit fram till att det nog var det bästa alternativet. Så, så fick det bli. Och med döttrarnas stöd gick det bra. Vad har vi gjort för att få så underbara barn som finns där och som ger mig sån trygghet? Gud vad jag älskar er alla tre.
Kvällen ägnades sedan åt att prova sjalar och hur de kan knytas. För jag kan nog tänka mig att det blir en del användande av såna också. Det kändes faktiskt helt ok.
Och nu sitter jag här. Med ett rakat huvud. Visst, det är fortfarande läskigt. Men, vadå? Frisören pratade om att håret kan bli lockigt när det växer ut igen. Och jag som alltid tjatat om att jag skulle vilja ha lite lockar... Kanske, kanske det blir verklighet.. ;)
Nåja. Nu är det som det är. Livet fortsätter och det tänker jag också göra. Jag känner mig stark och håret är inte det viktigaste i allt det här. Dessutom får jag ju tillbaka det även om det dröjer ett tag. Det viktigaste för mig är stödet från min familj. Och alla er runt omkring. Ni är underbara.
Kramar