De' e' mycke' nu

Så har jag gjort mig bekant med avdelning 85 på sjukhuset. Satt nämligen i deras dagrum i fyra timmar i dag! Men personalen var underbar.
Fast först var jag till kemlab och tömde mig på två rör med blod. Resultatet var bra; bra blodvärde osv samt bra funktion på njurar, lever osv. Även bra blodtryck och hjärta och lungor lät bra. Bara bra så långt alltså. :)
Så åkte vi upp till avdelningen. Skulle egentligen ha satt in en PICC-linekateter i armen, men det fanns inte tid, så det får vänta till den 21 april. Så morgondagens cytostatikabehandling ska göras genom dropp i någon av min enda synbara blodåder... :/ Fick däremot "dricka" 16 kortisontabletter. Fan vad sött det var! Och det ska jag dricka dagen före, efter och den dag jag genomgår varje cytostatikabehandling (cellgiftbehandling för den som inte fattar). MUMS!
Fick också en massa information om eventuella biverkningar (utöver att jag tappar huvudhår, ögonbryn och ögonfransar...): illamående, klåda, trötthet, dåliga naglar, svullnad i kroppen, plötslig rodnad i ansiktet och en lång lista till som jag inte orkar dra nu. Fast jag har inte tänkt få något av det där. Så det så!
Efter allt detta fick vi åka hem. Hade nämligen min goa man vid min sida. Att han är med och har huvudet på skaft och ställer de frågor jag inte kommer på är en skön känsla eftersom det i mitt huvud bara är någon form av tankesmedja just nu. Svårt att komma på frågor i det läget.
Hemma låg det ytterligare ett kuvert från sjukhuset (puh..). Det visade sig att jag ska dit samma dag som jag ska sätta in PICC-linekateter i armen (21/4), fast på eftermiddagen, för datortomografiundersökning av bröstkorgen (för att se om cancern spridit sig). De e mycke nu. Gäller att hålla reda på allt.
Och mitt i allt det här måste jag beställa peruk och lösögonfransar.
Jag säger bara det - tur att jag har min familj. Tänk de som går igenom en sån här grej utan att ha den tryggheten. Ni är för underbara fast ni själva har det jobbigt eftersom det här drabbar er också.
Och så alla ni andra. Hur skulle jag orka utan era vänliga ord och stöttning?
Oj, vad rörigt skrivet. Men det är ungefär så här det känns i huvudet just nu. Och fortfarande kan jag nog inte riktigt förstå att det är mig de talar om hela tiden eftersom jag känner mig lika frisk som jag gjorde innan jag fick beskedet.
Livet är bra konstigt ibland.
Nu laddar jag för morgondagen då äldsta dottern lovat följa med. Kanske ska hon måla mina naglar de 1,5-2 timmar behandlingen tar. :)
Ha' de' bra - för de' har ja'
Kram
:)