Behandling nr 2

Efter en sömnlös natt där jag somnade klockan 7 på morgonen (orsaken till det stavas cortison som gör mig pigg!) var det dags för besök på sjukhuset och läkarbesök och cellgiftsbehandling nr 2.
Läkarbesöket drog ut på tiden. Först var han 30 minuter sen och sedan satt vi och snackade i 1,5 timmar. Jag hade en massa frågor och han tog sig tid att svara på dessa. Dessutom hade han resultatet av skiktröntgen. Det var dock inget roligt besked. Det visade sig nämligen att jag hade tre små, små (5 mm) förändringar i lungorna (2 i den ena och 1 i den andra). Nu är det dock inte klart vad dessa förändringar är. Det kan vara så att de funnits där i många år och att de är helt ofarliga. Men det kan också vara så att det är cancern som spridit sig. Tufft. Först när alla sex cellgiftsbehandlingarna är klara ska de göra en ny skiktröntgen av bröstkorgen och se om förändringarna i lungorna minskat eller är samma storlek som idag. Är de av samma storlek är det förmodligen så att de funnits där länge, men har de krympt så kan det vara så att det är cancern som spridit sig. Men eftersom jag inget vet idag så tänker jag inte gå och oroa mig över det. För tänk om det är ofarliga förändringar - då har jag ju gått och oroat mig helt i onödan. Mitt mål är fortfarande att jag ska vara frisk i höst.
Ett positivt besked var att jag får sluta med penicillinen omgående :D. Hurra säger min mage.
Sedan fick jag medicin för ett helt kompani. Smärtstillande (3 sorter), cortison, sömnpiller (insomnings-) och något mot sura uppstötningar. Det skulle ha gått på 1 700, men jag behövde bara betala 38 ;).
Cellgiftsbehandlingen gick bra och fort. Bara 1,5 timme den här gången. Trött är jag, men annars känns det ganska bra. I morgon kl 16 ska jag tillbaka för att få sprutan som hjälper till att bygga upp de vita blodkropparna. Därefter kommer antagligen värken. Men nu har jag ju medicin mot det också. :)
I går var annars en bra dag. Då började jag ju med cortisonet igen (som alltså höll mig vaken hela natten), men den gjorde mig superpigg och jag mådde jättebra på dagen. På förmiddagen fick jag också mer blommor, en jättefin bukett med laxrosa rosor. Dessutom fick jag ett telefonsamtal från jobbet och en fråga om jag ville vara med på en lunchträff i dag klockan 12. Jag höll på att säga ja och skippa dagens besök på sjukhuset, men det kunde jag ju inte göra.... Av alla dagar så krockade det. F-n också. Det hade varit kul att träffa alla jobbarkompisar på det sättet efter allt som hänt mig.
Hur skulle jag orka om inte ni alla peppade mig? Och om jag inte hade min familj? Utan er alla hade jag inte orkat vara så här stark.
Kram

Inget nytt

Vad underbart det är med era små meddelanden för att höra hur jag mår när jag inte uppdaterat bloggen. :) Men jag tycker att de dagar när inget speciellt händer och då jag mår rätt ok så finns det inte mycket att skriva om. Just nu är det bara mina 3 mm långa hårstrån som irriterar mig till vansinne. De fastnar i kläderna och sticks och killar så jag blir tokig. Och fortfarande finns det många av dem kvar på huvudet...
Nåväl. Helgen var, som sagt, jättemysig. På söndagen var vi och plockade vitsippor, men det fick ett snöpligt slut. Infarten i armen började nämligen blöda igen. Så det var bara att styra kosan mot sjukhuset och få den omlagd. Igen! Men sedan dess har det varit lugnt.
Nu laddar jag mest för torsdagen. Försöker vara ute i solen så mycket som möjligt för att ladda batterierna. Vet att dagarna därefter kan bli tuffa. Men det tar jag då. Nu är nu.
I dag ska vi förresten testa ett nytt fik på Stortorget. Det är sånt som är dagens små glädjeämnen, att sitta ner i solen med någon man tycker om och bara vara. Prova det någon gång. Det är värt varje sekund.
Kramar på er alla

Picknick i parken

I går blev vi bjudna på en picknick i Stadsparken. Goda vänner fixade kycklingsallad, något gott att dricka ;) och fika och så satte vi oss på en filt i parken och mös. Vilken dag det blev! Supermysigt. Det var både soligt och varmt och härligt att umgås precis som förut. Vilken tur vi har som har så underbara människor omkring oss.
Annars rullar dagarna på och jag mår faktiskt ganska ok. Hade lite problem med infarten i armen i fredags. Fick åka till USÖ och få den omlagd på kvällen eftersom den hade läckt när jag gick på stan. Men det var snabbt gjort och personalen är ju helt underbar. Har dock haft lite ont i armen där röret går i blodkärlet. Lite svullet är det också. Men det är ju så det kan bli sa dom ju, så det blir nog bättre det också.
I dag ska vi ta med svärmor ut bland vitsipporna. Och så skulle hon ta med en fikakorg. Då vet jag att det blir gott fika. :)
Eventuellt blir det ett besök på en viss balkong på Änggatan framåt kvällningen också. Det ser jag också fram emot.
Ni är för gulliga allihop.
Kram

3 mm

... det var vad som blev kvar när frisören rakade mitt huvud i går!
Förståndsmässigt - inga problem. Det är bara hår, det växer ut, bla bla bla. Jag fattar det.
Känslomässigt - STORA problem. Fan. Nu ser jag ju sjuk ut. På riktigt alltså. Fast, å andra sidan har jag ju varit sjuk sedan jag fick beskedet den 1 april.
Shit alltså. Vilken pers. Varje gång jag ser mig i spegeln får jag en chock. För att inte tala om när jag tar mig på huvudet... Puh...
Besöket hos frisören gick annars ganska bra. Hade båda döttrarna med (gullisar <3). De var mina bästa smakråd när vi provade oss fram bland perukerna. Till slut valde vi en och när den blev lite klippt efter min egen frisyr kändes det ungefär som vanligt. Ja, så vanligt det nu kan bli med en peruk på huvudet. Men, i alla fall. Frisyren är grymt lik den jag brukar ha. Och det känns bra.
Sen var det ju dags för friseringen av den riktiga frisyren. Vi hade diskuterat under dagen om jag skulle be frisören raka skallen och kommit fram till att det nog var det bästa alternativet. Så, så fick det bli. Och med döttrarnas stöd gick det bra. Vad har vi gjort för att få så underbara barn som finns där och som ger mig sån trygghet? Gud vad jag älskar er alla tre.
Kvällen ägnades sedan åt att prova sjalar och hur de kan knytas. För jag kan nog tänka mig att det blir en del användande av såna också. Det kändes faktiskt helt ok.
Och nu sitter jag här. Med ett rakat huvud. Visst, det är fortfarande läskigt. Men, vadå? Frisören pratade om att håret kan bli lockigt när det växer ut igen. Och jag som alltid tjatat om att jag skulle vilja ha lite lockar... Kanske, kanske det blir verklighet.. ;)
Nåja. Nu är det som det är. Livet fortsätter och det tänker jag också göra. Jag känner mig stark och håret är inte det viktigaste i allt det här. Dessutom får jag ju tillbaka det även om det dröjer ett tag. Det viktigaste för mig är stödet från min familj. Och alla er runt omkring. Ni är underbara.
Kramar

Håret faller av

I dag när jag duschat och torkade håret lossnade mängder av hår. Usch, jag rös i hela kroppen. Det går inte att beskriva hur jag känner. Det är bara läskigt. Kanske får jag be frisören att raka huvudet när jag kommer dit i morgon eftermiddag och provar ut peruken? Usch. Det lät inte bra. Gör ont i magen bara jag tänker på det.
Det blev ytterligare en promenad till sjukhuset i dag eftersom jag skulle lägga om infarten i armen. Men allt såg bra ut och det tog inte mer än 10-15 minuter. Om allt flyter på så blir det inget mer besök förrän nästa torsdag när jag ska träffa läkaren och få ny behandling.
Annars har jag varit trött i dag, psykiskt trött. Förmodligen ett resultat av gårdagen när det var en viss spänning på sjukhuset hela dagen.
Fortfarande får jag sms, kommentarer, telefonsamtal och andra hälsningar från er - och de är guld värda. Då får jag lite extra skjuts och fylls med positiv energi. Så ni som inte vågat höra av er hittills - en kommentar eller ett sms är varmt välkommet.
Kramar

Helt slut

Är helt slut efter en hel dag på sjukhuset. Först höll de på en dryg timme med att sätta in en picc-line. Jag hade fina blodkärl men när röret förts in 18 cm tog det stopp. Blodkärlet delade på sig där och det gick inte att fortsätta. Ändå provade de att sticka mig tre gånger.... Då valde de att sticka i det kärl som jag någon timme tidigare tagit blodprov i. De fick i röret 53 cm och jag skickades på lungröntgen för att se att det satt som det skulle. Allt var bra och jag och min goa dotter gick upp på stan och fick lite i magen.
Efter någon timme gick jag tillbaka till sjukhuset. Då var det dags att röntga bröstkorgen. Kontrastvätska skulle sprutas direkt i blodet - och de var tvungna att sticka mig på nytt i andra armvecket...
Men nu är jag hemma. Och det känns skönt. Känner mig trött och har lite ont i kroppen. Ikväll är övriga medlemmar i familjen på speedway eller jobbar, så jag har tv-soffan helt för mig själv :D.
Kramar

Allt rullar på

Nu har det gått någon dag sedan jag skrev, men det har inte hänt så mycket och jag mår ungefär likadant i dag som jag mådde då. Kanske lite bättre i magen nu. Men tröttheten hänger i. Det är väl ungefär så det känns. Fick också besked att mina peruker kommit. Ska dit på torsdag em och prova ut.
Den gångna helgen kändes "vanlig", precis som en helg kunde se ut för bara någon vecka sedan innan allt det här startade. Och det känns så skönt för jag vill att allt ska snurra på som vanligt runt omkring mig. Det ger mig både ork och glädje att se framåt. Vemodigt är att vår sommarsemester i Spanien antagligen går om intet. Det känns PISS. Stugan uppe i Sälen har vi samma helg som jag får behandling, så också den ser ut att bli inställd. Sånt är tungt. Då är det tur att jag har en förstående familj eftersom även de blir drabbade. De har ju också sett fram mot allt sånt där. Men vi får passa på att göra saker i sommar de veckor jag mår bra.
I dag försöker jag ändå ladda för en lång dag på sjukhuset i morgon. Först ska jag ta blodprov för att se om återväxten är bra på mina vita blodkroppar. Sedan ska jag sätta in picc-line (infart) (11.30) i armen. Ska sedan ägna eftermiddagen åt att dricka en jädra massa liter vatten innan jag ska röntgas (15.30).
Nu ska jag njuta av lite fika.
Kram

Njuter av sol och värme

I går kom barnens kusin och hälsade på. Och vad hennes mage hade vuxit. Undrar vad det är för sort som sparkar där inne? Gissningsvis en flicka?????
Hur som helst. Efter det blev det lite slummer eftersom jag somnade sent på natten. Sedan tog jag och dottern bilen till Kumla och satte oss på Sveas och njöt av en caffe latte. Kändes skönt att bara vara..., att inte allt kretsar kring sjukdom, mediciner och annat som snurrar runt mig just nu.
På kvällen kom maken hem efter några dagars kurs utanför Stockholm (love you). Vi käka lite lax och det smakade förträffligt.
I dag har vi varit på Södra allén. Ungdomarna har fått jättefint i sin lägenhet och den soliga balkongen är jag minst sagt avundsjuk på. :(
Dagarna flyter på. Det är väl så det kommer att vara. Och det känns bra. Vill ändå försöka leva ett ganska normalt liv. Det är sån jag är. Tar en sak i taget.
Kram

Vilken dag!

Efter en morgon (för andra utom mig räknas det nog som förmiddag) med vanliga (tänk att förr så ovanliga rutiner kan bli "vanliga" på bra en vecka) toalettbesök och en ond mage orkade jag ta mig ut. Och gud så skönt det var. Det blev en härlig promenad i skogen vid Sommaro. Vi gick på en stor grön/vit matta av vitsippor och solen värmde ganska gott. :) Bortsett från magen och att allt gick i ett betydligt lugnare tempo så kändes det nästan som vanligt. Vi gick och småpratade och fick lite mor/dottertid utan en massa sjukdomsprat. <3
Sedan åkte vi och handlade. Det gick ganska bra det med fast jag känner att jag inte har riktigt koll på allt. Men det finns det andra som har.... ;)
Eftermiddagen var lugn. Vi mös här hemma och gjorde lite sallad till middag. Har fått en mycket speciell smakupplevelse by the way. Ingen smak eller konsistens är som förr och det känns som om jag har sandpapper i truten.
Lite senare kom ett blombud med en underbar vårbukett från mina jobbarkompisar med en hälsning att de saknar mig. Och som jag saknar dem... Jag lovar att hälsa på eller kanske komma och jobba när krafterna räcker till även för det.
En annan sak är håret, det jag ska tappa snart vad jag förstår. Vilken konsistens! Det känns som gummi eller nåt. Rent förståndsmässigt är det inte konstigt att jag ska tappa det, men känslomässigt... Fy 17. Det är knappt jag vill röra vid det av rädsla att jag ska få en tuss i handen.
Vill också säga att jag gläds åt era kommentarer. Kanske kan du få iväg ett sms vad det lider syrran? ;) Och vem vet, jag kanske tar fika på balkongen på Änggatan på allvar till helgen? En sak som jag MÅSTE göra i helgen är att hälsa på i det nya lilla hemmet på Södra allén som jag inte sett sedan de unga tu flyttade dit i påskas. <3
Nej, nu blir det lite mys med dottern igen. Det har blivit lite konstiga rutiner, men det gäller att ta tillvara alla tillfällen som ges att bara umgås och njuta av stunden.
Kram allihop.

En vecka har gått

... fast egentligen har det ju gått två. För det var ju drygt två veckor sedan jag fick beskedet och i dag är det en vecka sedan första behandlingen. Tiden rullar på fast jag tycker att den stundtals står still.
I går ringde sjuksyrran Bosse från onkologen för att höra hur jag mådde. Och enligt vad jag förstod så är det ungefär så här man "ska" må. Han rekommenderade mig att blanda Ipren och Alvedon för att se om det tog på smärtan lite mer - och det gjorde det. Har faktiskt sovit jättegott i natt. Han tyckte också det var bra att jag varken haft feber eller varit illamående (man behöver ju faktiskt inte dra åt sig alla biverkningar...). ;)
I dag ramlade det ner en ny kallelse i brevlådan. Ska till cytostatikamottagningen på valborgsmässoafton klockan 11.30 för nästa behandling. Det är lite så livet ser ut just nu.
Men i dag ska jag UT. Har gått runt och "plockat" lite här hemma på förmiddagen (så mycket krafterna räcker till). Men det fanns inte så mycket att plocka heller eftersom barnen ser till att ta hand om det också<3. Men som sagt, ut ska jag i dag. Måste få lite frisk luft.
Nu ska jag vaska av mig lite och få på mig kläder innan "limousinen" kommer och hämtar upp mig. För jag har förhoppningen att jag ska kunna ta en promenad i Karlslund med min dotter som precis ringde och sa att föreläsningen på universitetet var inställd.
Så nu blev det bråttom.
Vi hörs.

Inte i dag heller

Hade tänkt försöka ta mig ut och gå en kortare promenad i dag, men magen tillåter mig inte gå längre än ett par meter från toan! Där sitter jag allt som oftast och filosiferar. Vad annat kan man göra med en mage som är helt ur slag? :P Det blir mest kortare vandringar i lägenheten bara för att hålla igång på nåt vis.
Den gångna natten var också ett helvete by the way. Vadå sova? Det gick helt enkelt inte att somna. Och däremellan var jag tvungen att gå upp på toa. Någon som är avundsjuk? ;)
Och lite nu och då, mitt i allt detta, dyker det upp små sms och kommentarer som gör mig glad. Ni är underbara som orkar hålla i och pusha mig i det här.
Kramar

Perukutprovning och annat

Efter en seg natt med många vakna timmar var det dags för ett besök hos frisören. Och det blev en upplevelse! Eftersom jag har ganska stort huvud fick hon prova en del modeller innan hon kom fram till vilken modell jag behövde. Och då fick jag prova en blonderad halvlång modell. Kände mig som Miss Piggy. ;) Inte många gånger i mitt liv jag kunnat slänga med håret åt sidorna... Och att tillhöra de blondas gäng, om än bara för en liten stund. Ny och rolig upplevelse som både jag och dottern hade himla kul åt.
Men så hade frisören naturligtvis peruker som mer liknade mig. Och hon beställde dessutom hem tre till så att jag skulle kunna välja. Så det blir nog bra det där. Men fatta att de kostar 3 500-4 000 kronor. Och jag behöver bara betala 170! Priset har att göra med att vissa delar av peruken är handknutna. Fatta. Sitta med virknålen och knyta små tunna oäkta hårstrån som killar i näsan:)
Promenaden hemifrån till frisören (cirka 300 meter) var vad jag mäktade med den förmiddagen. Men efter lite slummer så kände jag mig piggare. Har till och med fått i mig lite kaffe i dag! Värken i kroppen är mindre - mycket mindre - men mattheten fyller fortfarande kroppen med ickeenergi. Det är svårt att motivera sig att göra något. Blir mest att jag går runt i lägenheten. Men det blir nog bättre i morgon...
Har legat och lyssnat på en ljudbok med Mark Levengood. Han är för bra! Lite lagom roliga historier han berättar så jag får skratta lite.
Nu är det bara att fortsätta och gå vidare. En pers är nästan över och det är några veckor att återhämta sig tills nästa. Men det måste gå. Det ska gå! Ja, det är klart ATT det ska gå! Mycket tack vare er som stöttar och tänker på mig.
Kramar

Det gör ont

Fy vad jag mått dåligt. Bara att duscha i dag gjorde så jag blev svimfärdig. Nej, krafterna är inte riktigt som de har varit. Det gör ont att stå, att sitta, ligga, ja vad jag än gör. Fast i dag känns det bättre än i går. DET är positivt.
Men det känns tufft att veta att jag ska gå igenom det här fem gånger till. FEM gånger!
Försöker ändå hålla humöret uppe.
Och ni ska veta att jag blir jätteglad när ni hör av er. Våga gärna ringa. Jag kan inte mer än berätta hur jag mår och kanske be er ringa nån annan gång, beroende på hur jag mår. Det viktigaste är att ni fortfarande finns där och inte blir rädda för att kontakta mig. Ja, visst jag är sjuk. Men jag är fortfarande jag. Så det så ;)
Vet ni vad jag ska göra nu? Jo, lägga mig och läsa.
Kram

Aj min kropp

Gårdagens spruta, som även den kunde ge led- och muskelvärk, gjorde det verkligen. Ju längre dagen led desto ondare fick jag i kroppen. Och natten som gått ska vi inte tala om. Visst, jag har sovit en del, men kroppen har känts som om den gått igenom ett maratonlopp och lite till. Nu får jag bara hoppas att det blir bättre. Även krafterna. Just nu känns det som att de sinat en del. Men så har jag ju gått igenom en del de senaste dagarna också.
Påskaftonens middag var både trevlig och god. Kändes skönt att det gick att prata om sjukdomen på ett så avslappnat sätt ändå, även med andra än familjen.
En annan sak. De har ju pratat om att jag kan få förändringar när det gäller smaker och det har jag börjat upptäcka. Söta saker har gått från att vara söta till att bli äckelsöta. Fast det kan ju å andra sidan vara bra - då kanske det blir att jag äter lite mindre sånt...
I dag är det flytt som gäller. Ja, inte för mig utan för min goa unge och hennes sambo. De har fått lägenhet på stan, så det blir mycket enklare att träffas. <3 Hennes lillebror och min käre make är där nu och drar sina strån till stacken för att hjälpa till med flytten. Min äldsta dotter har tillbringat mycket tid tillsammans med mig de här dagarna och håller koll så att jag får i mig den medicin jag ska ha och ser till att jag mår bra.
Som ni märker är jag helt förälskad i min familj. Alla ställer upp till 110 %. Vi har sån tygghet som gör att jag känner att vi kommer klara det här tillsammans.
Kram

Glad påsk allihop

Tänkte bara berätta att jag mår rätt bra. Och påsk är det och allt. Men bortsett från tröttheten och ledvärk (som är en följd av medicineringen) så mår jag rätt ok.
Glad påsk på er alla.
Kram

Behandling nr 1

Så har jag genomgått min första cytostatikabehandling. Det tog hela dagen i anspråk.
Ett tidigare prov visade nämligen att min cancer var behandlingsbar med ett ämne som kapslar in och dödar cellerna. Så det droppet startade de med vid 11-tiden. Samtidigt togs tre blodtryck, vilka var jättebra allihop.
Efter 1,5 timme var det droppet klart och efter det följde knappt två timmars uppehåll innan den riktiga cytostatikabehandlingen tog vid. Den tog knappt 1,5 timme den med. Samma bra resultat på de tre blodtryckstillfällena där också.
Jag fick ingen reaktion på någon av medicinerna. Det enda är att jag är trött, trött, trött.
På lördag morgon ska jag tillbaka till avdelningen och få en spruta som ska hjälpa mina röda och vita blodkroppar att bygga upp sig igen. Och på tisdag morgon ska jag prova ut en peruk.
Det får bli allt för den här gången. Ska tillbaka till soffan igen. Får se hur sen kvällen blir. För den trötthet jag känner nu går inte att beskriva i ord.
Kram på er alla.

Kunde inte sova

I dag skulle vi måla mina naglar. På en sjukhusavdelning! Hur tänkte vi? I kallelse efter kallelse uppmanas man att inte använda parfym eller andra starka dofter. Och där tänkte vi dra igång och måla naglarna! Ja, herre gud...
Detta var en av många funderingar jag "plockade ner" i natt när jag inte kunde somna. För det blev som sjuksköterskan varnade i går; en av biverkningarna med kortisonet är att jag kan bli uppspeedad och att det kan störa nattsömnen. Men, men... Jag fick i alla fall många funderingar utredda :)
I dag ska jag ringa Försäkringskassan och prata min framtida inkomst.
Dessutom ska jag ringa salong Bothén och boka tid för perukutprovning.
Ska också försöka ringa Vib-hälsan och prata om ett framtida "träningsschema". Jag vill inte helt tappa konditionen utan kan i stället kanske gå på löpbandet, cykla och göra andra lättare övningar. Dels för den sociala biten och för att få fortsätta gå dit tillsammans med familjen. En promenad dit tillsammans med mina goa ungar kanske blir tillräckligt. Vad vet jag? Allt sånt här får tiden utvisa. Jag kan bara ta dag för dag. Men jag kan ju ändå ha planer.
Självklart vill jag också försöka jobba i den mån jag orkar. Det tror jag också är en viktig bit i det här. Men, men. Allt får bli som det blir. Nu måste jag lära mig att fokusera på mig själv och sätta mig själv i första hand.
Snart ska vi iväg till sjukhuset för min första cytostatiskabehandling, men utan nagelmålning...

De' e' mycke' nu

Så har jag gjort mig bekant med avdelning 85 på sjukhuset. Satt nämligen i deras dagrum i fyra timmar i dag! Men personalen var underbar.
Fast först var jag till kemlab och tömde mig på två rör med blod. Resultatet var bra; bra blodvärde osv samt bra funktion på njurar, lever osv. Även bra blodtryck och hjärta och lungor lät bra. Bara bra så långt alltså. :)
Så åkte vi upp till avdelningen. Skulle egentligen ha satt in en PICC-linekateter i armen, men det fanns inte tid, så det får vänta till den 21 april. Så morgondagens cytostatikabehandling ska göras genom dropp i någon av min enda synbara blodåder... :/ Fick däremot "dricka" 16 kortisontabletter. Fan vad sött det var! Och det ska jag dricka dagen före, efter och den dag jag genomgår varje cytostatikabehandling (cellgiftbehandling för den som inte fattar). MUMS!
Fick också en massa information om eventuella biverkningar (utöver att jag tappar huvudhår, ögonbryn och ögonfransar...): illamående, klåda, trötthet, dåliga naglar, svullnad i kroppen, plötslig rodnad i ansiktet och en lång lista till som jag inte orkar dra nu. Fast jag har inte tänkt få något av det där. Så det så!
Efter allt detta fick vi åka hem. Hade nämligen min goa man vid min sida. Att han är med och har huvudet på skaft och ställer de frågor jag inte kommer på är en skön känsla eftersom det i mitt huvud bara är någon form av tankesmedja just nu. Svårt att komma på frågor i det läget.
Hemma låg det ytterligare ett kuvert från sjukhuset (puh..). Det visade sig att jag ska dit samma dag som jag ska sätta in PICC-linekateter i armen (21/4), fast på eftermiddagen, för datortomografiundersökning av bröstkorgen (för att se om cancern spridit sig). De e mycke nu. Gäller att hålla reda på allt.
Och mitt i allt det här måste jag beställa peruk och lösögonfransar.
Jag säger bara det - tur att jag har min familj. Tänk de som går igenom en sån här grej utan att ha den tryggheten. Ni är för underbara fast ni själva har det jobbigt eftersom det här drabbar er också.
Och så alla ni andra. Hur skulle jag orka utan era vänliga ord och stöttning?
Oj, vad rörigt skrivet. Men det är ungefär så här det känns i huvudet just nu. Och fortfarande kan jag nog inte riktigt förstå att det är mig de talar om hela tiden eftersom jag känner mig lika frisk som jag gjorde innan jag fick beskedet.
Livet är bra konstigt ibland.
Nu laddar jag för morgondagen då äldsta dottern lovat följa med. Kanske ska hon måla mina naglar de 1,5-2 timmar behandlingen tar. :)
Ha' de' bra - för de' har ja'
Kram
:)

Kvällen innan

Nu är det kvällen innan jag ska till USÖ. Det känns pirrigt. Men jag vet att jag har många som tänker på mig. Fick precis lite godsaker och en blomma som bevis på det. Tack. Underbart! <3 Love you all.
Ska packa en väska med lite saker ifall jag inte får komma hem och sova i morgon. Men jag tror jag får det. Åtminstone enligt vad läkaren sa förra veckan. Äsch. Vad sitter jag och spånar om? Jag tror det löser sig väl under morgondagen.
Nu ska jag försöka sova. Lovar att uppdatera er så fort jag är hemma igen.
Kramar

Underbara dagar

Så är det bara två dagar kvar innan jag ska inställa mig på avdelning 85. Men hade redan i helgen kontakt med dem eftersom läkaren jag träffade förra veckan glömt skriva ut penicillin. Måste nämligen äta det några veckor för att undvika enkla sjukdomar som förkylning osv. Men vet någon hur man undviker rutten mage? För den här penicillinen är verkligen inte att leka med.
Helgen har annars varit lugn. Har haft familjen omkring mig vilket ger mig en enorm trygghet. Tyvärr var det svårt att vara naturlig när jag var på kalas i går. Känns inte riktigt bekvämt att prata om sjukdomen med andra än familjen ännu.
I dag är jag i alla fall hemma från jobbet. Ringde chefen i går och sa att det blev för mycket i fredags och hon upprepade bara det hon tidigare sagt - att jag kan komma och gå som jag vill. Det är också en trygghet värt hur mycket som helst.
Annars har jag varit på stan i dag. Vilket väder! Rena sommarvärmen. Tog kort till nytt körkort. Bäst att passa på innan håret faller av. Ve och fasa. Någon som har lite hår att låna ut?
Humöret är nog ganska normalt fortfarande. :)
Nu tar jag en dag i taget och fokuserar på slutmålet - för i höst ska jag banne mig vara frisk igen.
Kram

Berg- och dalbana

Verkligheten kom ifatt mig i går. Var på jobbet, men kände mig ändå ensam. Stressen kröp innanför mitt skinn och jag fick svårt att fokusera på jobbet. Jag längtade hem. Hem till min goa familj som är så oerhört viktig för mig just nu.
Därför "släppte" jag allt jobb på eftermiddagen och åkte hem. Kände mig ledsen och funderade på hur den kommande tiden ska bli egentligen. Det är tufft. Kämpigt. Varför jag?
Men så kom jag hem - hem till en städad lägenhet, en lägenhet full av människor jag älskar. Kan man ha det bättre egentligen? Och så stod det en bukett blommor på bordet med en hälsning från vänner som tänker på mig. Sånt värmer.
Och alla sms och samtal från er alla. Det är underbart. Jag älskar er och jag SKA ta tillvara alla era erbjudanden om promenader och fika när jag känner att jag orkar. Men just nu måste allt få sjunka in tillsammans med min familj.
Fick ett mms med en bild på en tussilago i dag. Vardagens små glädjeämnen.
Tack alla för att ni finns.
Kram

Nu börjar det hända saker

Jag bestämde mig i går för att gå och jobba i dag. Bättre det än att sitta hemma och fundera. Så känns det just nu i alla fall.
Nu ringde de från onkologen om min första cellgiftsbehandling. Det kommer tydligen en kallelse i morgon, men hon ville informera lite om den.
Tydligen ska jag läggas in den 8 april för att få den första behandlingen dagen efter - alltså den 9 april.
Allt har gått så snabbt. Naturligtvis är jag orolig. Tankarna far runt. Händer verkligen allt det här eller är det en dröm som jag snart vaknar ur?
Jag är i alla fall oerhört glad över allt stöd jag får. Var bara inte rädda för att prata med mig. Jag kan inte mer än berätta det jag vet.
Kram

Dagen D

Dagen D - den 1 april - men det är inget aprilskämt.
I dag fick jag beskedet att jag har inflammatorisk bröstcancer. Tufft besked. Samtidigt sa läkaren tre saker; du ska genomgå cellgiftsbehandling, sedan ska du operera bort bröstet och därefter ska du förhoppningsvis vara frisk. Det får bli så jag tänker. I höst är jag frisk igen!
Redan nästa vecka ska jag genomgå min första cellgiftsbehandling och enligt läkaren tappar man håret cirka två veckor därefter. Det blir till att skaffa peruk! Hoppas de har någon som passar mig bara.:)
Läkaren sjukskriver mig från och med i dag, men frågan är om jag vill vara hemma redan. Jag är ju inte sjuk - eller rättare sagt - jag känner mig ju inte sjuk. Då måste det väl ändå vara bättre att gå till jobbet och tillbringa dagen tillsammans med sina arbetskamrater?
Nåja. Saker får bli som det blir. Nu fokuserar jag på hösten, för då ska jag vara frisk igen. Men tiden fram till dess kan nog stundtals bli ganska jobbig.
Som tur är har jag min älskade familj omkring mig.<3