Landade i vardagen

När jag vaknade i dag kändes det som om jag levt i en bubbla den senaste veckan. Varför? Jo, det är så många människor runt omkring mig som kommit med så bra förslag på aktiviteter och som dessutom deltagit i dem tillsammans med mig. Men i dag vaknade jag i en tom lägenhet (äldsta dottern och maken hade åkt till jobbet medan sonen sovit över hos en kompis) och det kändes som att jag var tillbaka i den vardag jag levt i sedan april. DET kändes tungt. Då är det lätt att fastna i en massa tankar som hela tiden snurrar i huvudet. Och det är lättare att känna efter. I det läget är det himla svårt att ta sig för och göra något.
Har nästan ledsnat på att gå ut på stan ensam och sätta mig med en kaffe latte i handen. Fast jag ska inte klaga. Det har varit ett sätt för mig att överleva dagarna när jag inte orkat så mycket annat.
Men tillbaka till stunden då jag vaknade i morse. Plötsligt kom jag på att jag bokat lunch med mellandottern. Det kändes skönt. Då kanske jag inte levt i en bubbla de senaste dagarna? Det kanske är så här livet kan se ut trots att jag har cancer och en jävla tumör i bröstet? Vad underbart i så fall. Allt tack vare alla underbara människor runt omkring mig. Åh, vad jag älskar er. Ingen nämnd, ingen glömd.
Kramar i mängder

Sommarfika i gröngräset

Svägerskans tuppkaka intogs i parken.

I går var jag med mellandottern till Karlstad. Det var våran lilla utflykt tillsammans. Men det var varmt. + 29 grader (puh). Då är det skönt med luftkonditionering i bilen. Hon handlade lite på Ikea och sedan höll hon på att prova skor i 45 minuter(!) innan hon bestämde sig. Men vi hade en fin dag tillsammans som avslutades med att vi åt hämtmat här hos oss. Då passade också maken komma hem från Tyskland.
I dag har värmen fortsatt. Säkert närmare 30 grader ute. Svägerskan ringde och bjöd oss till parken på eftermiddagen för att fika tillsammans. Hon hade gjort jättegod tuppkaka (se bilden) och vi blev sittande i skuggan under ett stort träd i ett par timmar. Med i parken var även deras barn och barnbarn samt vår mellandotter. Efter en stund kom även svärmor släntrande med sin rollator.
Nu väntas en lugn kväll. Värmen i lägenheten är inte att leka med trots att vi har fönster och dörrar öppna överallt. Det är fläktarna som gör att vi överlever i värmen. Pust.
Kramar

Väljer att må bra

När jag nu läste igenom de senaste blogginläggen får jag nästan en känsla av att det är en frisk person som skriver. Så är naturligtvis inte fallet utan de dagar jag kan så JAG VÄLJER ATT MÅ BRA. Sedan tycker jag ju det är roligt att skriva också... ;)
Hur mår jag i dag då? Vaknade som vanligt med en molande huvudvärk framme i pannan. Och det är fortfarande tungt att andas om än inte lika allvarligt som direkt efter senaste behandlingen. Värken i magområdet har suttit i sedan allra första behandlingen, så den (värken alltså) har blivit som en "vän" som inte vill släppa taget. Är trött och med mitt dåliga blodvärde finns det egentligen inte mycket krafter att göra något annat än att återhämta sig till nästa behandling. Näsa och ögon rinner (också det en biverkning av behandlingen). Det är ungefär så jag skulle kunna känna varje morgon när jag vaknar. Men, jag väljer att inte göra det.
Jag har fått mediciner mot värk, för att kunna sova, mot illamående, mot trög mage osv - och de senaste veckorna har jag valt att äta det fullt ut. Varför inte? Måste det synas på mig att jag har bröstcancer? (Det gör det ändå eftersom jag inte har något hår och med en fullt synlig infart i armen.)
I stället tar jag mina tabletter flera gånger om dagen och VÄLJER ATT MÅ BRA. Visst, medicinerna tar inte bort alla biverkningar, men det är sånt jag lärt mig leva med för JAG VILL MÅ BRA de dagar jag kan. Jag är nog ganska stark och detta sätt att tänka är nog inte alla förunnat. Men nu har jag förmånen att vara ganska positiv mitt i allt detta och kan VÄLJA ATT MÅ BRA. Då kan även jag tillåta mig att njuta av vardagens små glädjeämnen.
Men mitt i allt detta är det en förbannat tuff "resa" jag går igenom.
Kram

Sommar = jordgubbar

Solvarma, självplockade jordgubbar. Kan det bli mer somrigt? :)

Sol och värme också denna dag och vi chansade och åkte iväg för att se om jordgubbarna var klara. Om de var! Vi plockade drygt två kilo och de ska vi mumsa på i kväll. Det är alltså efterrätten. Middagen har jag och sonen redan intagit på favorestaurangen Efesos. ;) Varför ska inte vi kunna unna oss när döttrarna myser på sitt håll och maken har det bra i Tyskland?
Nu är det soffan som gäller - och tv:n förstås. Ska se massor av inspelade avsnitt av "Mannen som talar med hundar". :)
Kramar

Semesterdag

Från och med i går har en semesterdag fått en helt annan innebörd. Tidigare har jag sett det som en ledig dag från jobbet för att göra något man måste. Men nu är det alltså annorlunda. Ska jag berätta varför?
Jo, jag, äldsta dottern och sonen bestämde att vi skulle göra något utöver det vanliga i går (och det är ju ganska mycket som räknas dit nu med tanke på min situation). Vi klev upp tidigt (ja, ja, för er som sover hela nätterna är halv nio inte speciellt tidigt - jag vet. Men nu är det mig vi pratar om...) och drog iväg söderut - mot Gränna. Fint väder. Sommarvärme. Glad stämning i bilen. Och jag hade stoppat i mig värktabletter för att klara dagen. Wow, vilka förutsättningar för en bra dag!!!!!!
I Gränna parkerade vi bilen och gick gatan fram och tillbaka. Det var ungefär vad jag orkade. Men oj vad bra det kändes. Jag hade ju en bil (med chaufför) som tog mig vidare. ;) Vi köpte självklart några polkagrisar och åkte sedan ner till hamnen i samma stad och spelade minigolf. Tur att det fanns många bänkar att sitta på för det var 18 äventyrliga banon att ta sig igenom. :P
Efter det var vi hungriga och i hamnen fanns ett strandcafé. Där satte vi oss och beställde in nachos, baguette och ett glas rött för mig! Klockan 5 på eftermiddagen! Skit samma. Är det semesterdag så är det! Och som det smakade. Vinet alltså. Det var jättehärligt att känna att det verkligen var gott igen. Humöret på topp alltså! :)
Efter det åkte vi till Jönköping och A6, köpcentrat alltså. Där tröt orken. Men dottern hann ändå köpa både det ena och det andra.
Därefter körde vi hemåt. Vädret var fortfarande underbart och med två crazy ungar i framsätet gick resan fort. Stopp för lite hamburgare och korv blev det dock innan vi var hemma. Då var klockan 22 och jag var TRÖTT. Men gud vilken härlig dag jag haft. Och med den i minne vet jag att jag både vågar och kan lämna lägenheten och stan för en eller kanske några dagar.
Vart maken var? Ja, inte jobbade han i alla fall. Nä. Han var och är på ytterligare en resa till Tyskland för att införskaffa sig mer kunskap om bilmärket VW. Så honom går det ingen nöd på.
Nu är det en ny dag och jag känner mig lite eftertrött. Men jag har sovit gott och vädret är fortfarande fint.
Och jag längtar efter fler semesterdagar.
Kram

Livets goda

Världens finaste bukett från min mamma och syster. Älskar er.

Kommunens "gräsklippare".

Tessa. En goldentik på 2 månader.

Min mamma, syrra, brorsa, syrrans man och syrrans barnbarn hann inte mer än åka tillbaka till landet i dag förrän det ringde på vår dörr och ett blomsterbud kom med den mest underbara bukett jag någonsin fått. Den var från mamma och syrran. Gud vad jag älskar er! Ni kan själva se den här ovan. Visst är den fin?
Annars så hade vi en trevlig stund på fiket där vi satt ute och snackade. Det kändes så skönt och avslappnat. Därefter åkte vi iväg så att syrran fick köpa sig en bärbar dator. Och sedan åkte de alltså hem.
Nu är det kväll. Ska hämta maken på jobbet eftersom vi "tjuvade" bilen av honom förut. Love you. Sen ska det väl bli något att äta. Någon som har något middagstips?
Kramar

Mellandag

I går blev en sådan där mellandag då inte mycket sker. Inte heller var det lockande att gå ut trots det soliga och varma vädret. Det är bara att acceptera att vissa dagar är sådana. Att jag mår ganska ok, men ändå tillåta mig att "bara vara". Det är väl också ett sätt att återhämta sig.
Efter den här cellgiftsbehandlingen har jag ett tryck över bröstet som gör det tungt att andas. Det var väl det läkaren pratade om, att det eventuellt kunde bli en reaktion på hjärtat. Får prata med dem på sjukhuset när jag ändå ska dit på fredag och lägga om armen. Blir det värre får jag väl ringa. Just nu går det att leva med det också...
Har i alla fall sovit hela natten. Det händer väl 1 gång av 30. Inga höga odds alltså. ;) Då gäller det att njuta desto mer när det händer!
I dag kommer mamma, brorsan, syrran, syrrans man och syrrans barnbarn hit. Vi ska träffas på ett fik här i stan och sedan följer dem med hem hit. Det ser jag verkligen fram emot. Inte så ofta de är här. Men det skriver jag mer om i morgon. Nu ska jag se till att få liv i de sovande barnen....
Kramar

Inte ensam

Fick kommentar till gårdagens blogg från en "medsyster" som är mitt uppe i samma cytostatikabehandling som jag. Allt hon skriver i sin blogg stämmer så väl med hur jag känt/känner. Och jag som trodde jag var ensam... ;) Tänk vad sjukdomar kan förena.
Gårdagen var annars en väldigt bra dag. Skjutsade först dottern till jobbet och sedan hämtade vi svärmor och åkte till vårt stamställe (ett traditionellt fik som numera är ganska sällsynta) och svullade i oss flera godsaker. ;) Efter det åkte vi en sväng och tittade bland annat på kommunens "gräsklippare" (highland cattle) som går längs motorvägen. Jag vet inte, men de kossorna är helt underbara.
Middagen (som min underbara make gjorde) bestod av en härlig gryta med fläskfilé, kyckling och korv. Och till det serverades ris. Det smakade underbart. Det är konstigt egentligen att jag inte känner sältan i maten, men jag känner alla andra kryddor. Jag får fråga andra om det jag äter är tillräckligt salt. Hur normalt är det?
Kvällen tillbringades (som vanligt :) i soffan framför tv:n. Undantaget denna kväll var att maken inte somnade. Han hade nämligen sovit middag! Därför avslutade vi kvällen med en helt underbar dansk film "Efter bröllopet" med Mads Mikkelsen och Rolf Lassgård.
I eftermiddag hade jag egentligen en inbokad tid för att lägga om infarten i armen, men tiden är avbokad eftersom jag fick göra det besöket redan i lördags. Därför har jag inget på programmet i dag. Kanske blir det en kaffe latte på stan. Vet inte om dottern har lust att hänga på eftersom hon kom hem från jobbet i morse med en rejäl förkylning i bagaget. Det är ju passande nu när jag är som mest infektionskänslig... Men, vad fan. Livet är fullt av utmaningar. Får se till att ta med sonen. Han behöver lite att äta efter morgonens tuffa träning på gymet.
Hur jag mår? Jo vars. Trött, lite huvudvärk osv osv. Som vanligt alltså!
Kramar

Ny omläggning

Så har även midsommar passerat. Har ätit sill och (nej, nej, inte nubben) jordgubbar. Massor av jordgubbar. De innehåller järn (säger de lärde) så det är väl bara att smacka i sig. Bra med något som är nyttigt - och gott. Har annars inte gjort så mycket, men ändå mått ganska ok. Var i Askersund och åt glass på midsommarafton. Inte så jobbigt att åka bil. Sedan for vi runt här i stan för att hitta någon öppen affär för att köpa ost. Det blev en ost på macken. Så midsommarmaten var därmed räddad.
I går var jag tvungen att ta mig till sjukhuset för att få infarten i armen omlagd. Fan också. Den hade blödit på natten. Hur förhindrar man det? Sover inte armen också när jag sover? Tydligen inte. För den hade blödit ganska rejält. Men nu är den bra igen. Och i natt har den inte blödit... (hm).
I dag vet jag inte vad det blir. Vädret är fint, men vad fan... Jag orkar ju inte gå någon längre sträcka. Måste i alla fall ta mig till en hälsokostaffär och köpa blutsaft. En illasmakande vätska som bygger upp mitt blodvärde. Men jag känner att jag behöver något för att återhämta mig. För återhämtningen blir tuffare och tuffare för varje behandling. Och nu känner jag i både huvud och kropp att blodvärdet är lågt. Orken finns helt enkelt inte.
Men jag kämpar på - trots brist på ork. För jag är en seg jävel. ;) Och jag ger inte upp i första taget. Bara för att man är sjuk måste man ju inte tappa humöret. Det håller mig uppe - och min goa familj och alla ni andra.
Kramar i midsommartid

Midsommar

Kvällen i går var tuff. Kände mig uppsvälld och mådde illa. Kunde inte äta middagen som bestod av varma mackor med svampstuvning. Men det fanns andra som åt. ;) Kröp sedan ner tidigt i sängen och sov ganska ok hela natten.
I dag har det varit en sådan dag som jag helst vill glömma. Har mått tjyvis och sovit en hel del. Blir andfådd när jag gör något, vilket var den effekten de här cellgifterna kunde ha på hjärtat. Lite läskigt är det.
Och i morgon är det midsommar. Och inga planer har vi. Men hur ska man kunna planera när jag inte vet hur jag mår? Det får bli som det blir. Vi får ta igen det en annan dag helt enkelt. För något kul måste det bli även den här sommaren. Även om det inte blir några längre svängar, så måste vi unna oss något. ;) Eller hur familjen?
En trevlig midsommar till er alla.
Kram

Sömnig zzzzzzz

Nu har jag tagit sprutan också, som bygger upp blodkropparna, så nu har jag fått i mig allt för denna gång. Och nu dyker biverkningarna upp en efter en. Känner mig skakig, trött och uppsvälld. Men illamåendet har jag inte märkt något av. Och det är jag oerhört tacksam för.
Nu vet ni hur jag har det och hur jag mår. Jag skriver mer i morgon när jag kanske känner mig lite piggare.
Kram

Behandling nr 4

Somnade vid 4-tiden och skulle upp strax före 8 i går för att hinna till sjukhuset och ta prover innan klockan 9.15. Sedan var det bara att vänta på att få komma in till läkaren klockan 10.30. Proven måste tas så lång tid innan för att de ska hinna analyseras innan jag ska till läkaren. Proven var i alla fall ok. Blodvärdet ligger strax ovanför marginalen för blodtransfusion, men det har det tydligen gjort alla gånger hittills. Så det verkade vara lugnt. Bröstet har svarat bra på behandlingarna hittills och läkaren tyckte det såg bra ut. Både svullnaden och rodnanden har gått ner.
Men så var det alltså dags för en ny sorts cellgifter, FEC. I den ingår preparaten Fluoro-uracil, Epirubicin och Cyklofosfamid. Inga lättstavade grejer det där inte... En av dem gavs som injektion direkt i infarten i armen och de andra två gavs som dropp. Men innan dessa tre fick jag mina antikroppar, Herseptin, som jag även fått som dropp de tidigare tre gångerna. Så det var mycket vätska som skulle in i kroppen i går.
Biverkningarna av allt det detta kan vara illamående, så de pumpade också i mig både tabletter och spruta mot just illamående. Jag ska dessutom äta en tablett i dag och en i morgon mot illamående. Men ännu har jag inte känt något illamående. Det är nog det bästa. För jag hatar att må illa och kräkas. Det är nog det värsta. Då är det bättre att tappa håret. Vad skrev jag där egentligen? Bättre att tappa håret?! Jo, men så är det. Det mår jag i alla fall inte dåligt av. Jag har ju en fin peruk, keps och sjalar som jag använder hela tiden och som gör att det känns rätt ok. Men vad gör man om man hela tiden mår illa? Det går ju inte att leva ett socialt liv då!
Symtom liknande blåskatarr är en annan biverkning. Dessutom var ett av preparaten rött, vilket rödfärgade urinen.
Vid 15-tiden var allt klart. Då hade jag och dottern tillbringat ett stort antal timmar på sjukhuset och var ganska sega. Det är underbart att ha någon med sig de dagar jag träffar läkaren och får behandling. Det är mycket frågor och svar som surrar i luften och alla svar är svåra att komma ihåg. Då är jag glad att min familj ställer upp trots att det är sega timmar för dem att bara sitta och vänta. Älskar er.
Fick också reda på att jag efter nästa behandling kommer att bli kallad till en rond där en kirurg ska titta på mitt bröst och se om det är aktuellt med en operation efter den sista och sjätte behandlingen. Då ska ju bröstet och lymfkörteln under höger arm plockas bort. Men det tar vi då... Nu är nu. Och jag måste säga att jag mår oförskämt bra för tillfället. Men så brukar det ju ta uppemot 2 dagar innan reaktionen kommer - åtminstone vid de andra behandlingarna. Den här nya behandlingen har beskrivits av tidigare patienter som både bättre och värre, så jag vet inte vad jag har att vänta mig.
Fick i mig både middag och jordgubbar innan det var dags att sova i går kväll. Sedan tog jag en insomningstablett och sov i ett sträck fram till 6-tiden i morse. DET kändes som en välsignelse. Fortfarande är det lugnt, men så är det tidigt också. Inga barn uppe. Det är ovant. Själv brukar jag ju inte kliva upp ur sängen förrän 10-11-tiden eftersom jag i regel inte somnar förrän framåt morgonkvisten - om jag inte tar en insomningstablett.
Som sagt. Just nu mår jag bra. Det enda oket är tröttheten. Men den får jag leva med. Är det inget värre så...
Fick dessutom ett samtal från Försäkringskassan i går som ville upplysa mig om möjligheten att jobba 25, 50 och 75 procent. Jag har haft med det i tankarna och längtar tillbaka till jobbet något så gruvligt, men har man bara cirka en vecka på sig då man mår bra och har chans att återhämta sig innan nästa behandling - då känns det som att den veckan måste ägnas åt just återhämtning (vara ute mycket, promenera så långt kroppen orkar osv). Dessutom vet jag inte om jag kan få ihop en artikel till tidningen med alla egna tankar som far i huvudet hela tiden.
Nu ska jag krypa ner i sängen igen. Men inte för att sova. Nä, nu är det morgontidningarna som gäller. Jag måste ju hålla koll på vad mina kollegor skriver. ;)
Nu vet ni i alla fall att jag mår bra så här långt och att allt gått bra.
Kramar

Tre veckor har gått...

I morgon är det tre veckor sedan förra cellgiftsbehandlingen, vilket innebär att det är dags för en ny omgång. Samtidigt som det känns pest (eftersom jag mått rätt ok senaste veckan), så känns det ganska bra eftersom det efter morgondagens behandling bara är två kvar! Det är nice. Men det är inte förrän i morgon...
I går skulle vi egentligen hem till barnens kusin och hans familj och äta grillat, men deras rackarns lilla dotter hade hostat och snorat på natten, så jag vågade inte. Vill inte riskera att smittas av några basilusker inför behandling och allt. Då mår jag dåligt som det är. I stället tillbringade jag dagen med dottern. Vi träffades på stan och satt och snacka/fika i någon timme innan hon följde med hem hit och umgicks med oss och käkade middag. På kvällen var det Sommarkrysset på tv som gällde, men frågan är om programmet är så bra egentligen???
I dag har vi i alla fall varit till Götlunda och hälsat på en liten goldenvalp. Gud så söt den va.... ;) Hade god lust att tjuva med den hem. Men så kan man väl inte göra? Eller....? Det finns ju många ställen i vår stora lägenhet att gömma den på. Nä. Jag skojar bara. Om nu ingen förstod det. ;)
Snart ska vi käka och sedan iväg till svärmor och äta tårta. Det hade tydligen blivit massor kvar efter dagens fika där. Sånt ställer man självklart upp på. ;)
Och i morgon åker maken bort - igen... Snart börjar jag tro att jag är gift med ett spöke som bara är här och hälsar på ibland. ;) Älskar dig.
Kramar

Hjärtat undersökt

Jaha. Så har man undersökt hjärtat också. För alla kvinnor som varit gravida kan det jämföras med en ultraljudsundersökning av barnet i magen. Och som vanligt såg jag inte vad som syntes på skärmen. Visst, jag "såg" hjärtslagen, men resten var bara en grå massa. Tydligen pumpade det i alla fall som det skulle, men de skulle granska bilderna lite mer grundligt nästa vecka.
Men vem f-n har beställt detta skitväder? Regnet vräker ner och det har varit mörkt hela dagen. Inget man blir glad av i alla fall. Då är det skönt att hålla sig inomhus. Synd bara om dottern som ska iväg med kompisarna ikväll. Fast nu har de bestämt att de inte ska tälta. Det kan jag tycka är ett bra beslut med tanke på att vädergudarna lovat mer regn i helgen, åtminstone på västkusten dit de ska. Men jag tror säkert de får några fina dagar tillsammans ändå. Och prata gamla minnen från USA. ;)
I dag fick jag ett fint kort från syrran. Hon och mamma sitter och pratar i grönskan i Guldsmedshyttan. Gulligt.
Nu ska jag ta helg. Eller kan man säga så när man går hemma hela dagarna? Jo, men det är väl helg för mig också. Känner på mig att det blir en bra helg. :)
Kram

Träningsvärk...

Fick träningsvärk av att jobba här hemma i förrgår. Träningsvärk! Av lite arbete! Ja, ja. Det är väl så det är... Det är väl ytterligare ett bevis på att allt inte är som det ska vara. Men, men. Är det inte värre än så, så går det väl an. Det blir väl så när energin är starkare än vad kroppen mäktar med.
I går var annars en sådan där "mellandag" då det inte hände nåt speciellt. Sonen slutade skolan och vi var och firade det med en fika på stan. Gick sedan runt lite och tittade i affärer och köpte presenter till dottern som fyller år i dag. Hurra för henne! Och puss på 22-årsdagen! Det blev uppvaktning med sång i morse som vanligt. Och en cykel hade vi köpt åt henne. Så nu kan hon cykla till jobbet i sommar.
I dag ska vi ut på stan igen. Ska äta lite brunch. Sen vet jag inte vad det blir. Men vi ska i alla fall bjuda svärmor/farmor på middag här i kväll. Hon fyller nämligen också år i dag. Grattis på henne också.
Annars känns det fortfarande väldigt bra. Har faktiskt en del på gång de kommande dagarna. I morgon ska jag till sjukhuset och ultraljudsundersöka hjärtat, på lördag ska vi till barnens kusiner och käka grillat och på söndag ska vi iväg och träffa en lite goldenvalp. Kanske smyger jag med den hem i fickan... ;) Har sett den på bild och den är bara föööör söt.
Nä. Nu är det dotterns födelsedag som gäller.
Kramar

Gör så mycket

Två dagar har gått sedan jag skrev senast. Tänk vad tiden går fort när man mår bra. :)
Nåväl. I söndags var jag och dottern på turné. Först var vi hos svärmor/farmor och fikade. Sedan var vi iväg och köpte datastol och blommor. Och efter det till Maxi och handlade mat. Sedan var jag helt slut. Men kul hade vi. Och det gällde att passa på att göra allt sånt medan vi hade bil. Han som normalt har bilen annars var ju till Berlin. ;) På kvällen var hela familjen samlad till middag här hemma.
I går då? Vad gjorde jag då? Jo, jag plockade här hemma i vanlig ordning. (Ingen människa som ser det, men jag undrar hur det skulle se ut om jag inte gjorde det?) Sedan gick jag och dottern till sjukhuset för att lägga om infarten i armen. Nya rutiner gjorde att det som normalt brukar ta tio minuter i stället tog 35 minuter. Allt för att ännu mer undvika att få in bakterier under plasten. På eftermiddagen ringde andra dottern och frågade om vi skulle gå ut och gå när hon slutat jobba. Och det kunde vi väl... Men på kvällen värkte lederna, allra helst ryggen...
Nu håller jag på med, ja jag vet inte egentligen. Tömmer garderober, tvättar vinterjackor, flyttar skohyllan från hallen till garderoben, plockar ihop sånt som kan lämnas till klädinsamling, tvättar lakan.... Ni fattar att jag ligger efter ganska ordentligt va...?
Men nu ska jag brygga mig lite kaffe och sitta ner en stund. Måste lära mig att ta det lugnt även fast jag känner mig pigg, men ack så svårt det är när man känner att orken nästan finns där. Det är ju så mycket jag vill göra innan nästa behandling som sker redan på måndag....
Kramar

Vilken härlig dag!

Gårdagen, det vill säga Nationaldagen, var den bästa dagen på mycket, mycket länge. Det var bara jag och barnen hemma och vi tog det lugnt på förmiddagen. Men eftersom jag mådde riktigt bra så kände jag för att göra något. Ringde syrran i Guldsmedshyttan, som har sin son och vår mamma på besök i helgen, och hörde om de skulle vara hemma så att vi kunde komma upp en sväng.
Några timmar senare anlände vi med en sjuhelsikes regnskur i släptåg. Och kallt var det. Burrr. Tittade i alla fall på de hus som brorsan byggt där uppe. Vilket jobb han gjort! Kanonbra! Du är bäst brorsan.
När syrran såg till att det blev eld i spisen i sitt hus och värmen steg från de kalla 18 grader det var när vi kom in, så blev det riktigt mysigt. Vi fikade och fick till och med några extra kakor på fatet. ;) Syrrans man borde känna sig träffad både när det gäller elden i spisen och kakfatet. Skoj.
Timmarna i Guldsmedshyttan gick fort och det var riktigt trevligt. Måste göras om snart igen.
På väg hemåt igen funderade vi på vad vi skulle äta. Kantarellsoppa med vitlöksbröd i Brändåsen vore ju gott. Det tyckte både jag och dottern. Vi var nämligen dit för någon månad sedan och åt det och tyckte det var jättegott och i går längtade vi efter den goda soppan igen - även om det var en lång omväg... Men, men - har man inget annat för sig så...
I Brändåsen visade det sig att det inte fanns någon kantarellsoppa på menyn (hm). Däremot fanns det blomkålssoppa. Och undertecknad kan konstatera att den var minst lika god, om inte godare. När vi satt där kom dotter nummer två in och överraskade oss tillsammans med sin pojkvän och hans familj. De skulle äta på McD, men visste att vi skulle till restaurangen och äta. De kom från Motala efter att ha cyklat Tjejvättern (10 mil). Det var ju det jag också skulle ha gjort. Men för min del kom det något annat skit i vägen... Jag är jättestolt över att min goa unge åkte de tio milen.
Efter detta åkte vi tre hem. På tv:n var det bara skit (om man inte gillar nationaldagsfirande och landskampsfotboll förstås), så vi gjorde lite popcorn och tittade på en film i stället.
Sedan var det sängen som gällde.
Och i dag är det en ny dag. Ungarna är och tränar. Kanske hittar vi på något sedan. Vi får se vad dagen har att erbjuda. Jag känner mig fortfarande glad efter gårdagen, som alltså var den bästa på länge.
Kramar

Dom har tagit studenten...

Har stått och tittat en stund när studenterna "slängs" ut från gymnasiet som ligger tvärs över gatan. De skriker och är glada, men ack vad de ser frusna ut. Annat var det förra året den här dagen. VILKET VÄDER! Solen sken från klarblå himmel och det var VARMT. Minns att våran student kom hem efter varvet på stan och att hennes klänning var blöt av svett. Det blev en snabbtvätt innan hon försvann iväg senare på eftermiddagen igen. Tänk att det är ett år sedan... Och under det här året har hon hunnit flytta ihop med sin pojkvän i en lägenhet här på stan och de har skaffat två katter. Love.
Just nu går mina tankar till min andra dotter som sitter med sin tenta på universitetet. Där har hon suttit sedan klockan 10 och ska sitta ytterligare tre timmar. Men så har hon kämpat inför det här också. Och hon var ganska laddad i morse. Jag tror jag får hem en dotter i eftermiddag som kommer vara helt utflippad. ;) Det är nämligen en ganska vanlig reaktion hos henne när hon varit fokuserad en längre tid. Älskar dig.
Själv mår jag rätt ok. Har sovit gott i natt också. Det gör underverk för humöret. Det värker i lederna, men inte alls så mycket att jag behöver tugga i mig värktabletter hela dagarna. Just nu räcker det med några Ibumetin om dagen. Därför hoppas jag kunna göra något utanför lägenhetens väggar i helgen - en helg när maken ska till Berlin.
Kramar

Nu jäklar...!

Nu jäklar känner jag att jag är på g. Det kändes redan när jag vaknade i morse. Behövde inte ligga så länge innan jag somnade i går kväll och har sovit gott hela natten. Det är stort. Annars kan det gå t i m m a r innan jag somnar. Och jag vill ju inte trycka i mig insomningstabletter så att jag blir beroende. Nä, nu känns det skönt.
Och i dag som det är marknadsafton här i stan. Kan bli kul att strosa runt och titta senare.
Det får bli allt för i dag. Men nu vet ni att jag mår bättre.
Kram

Röstat och fikat

Eftersom jag aldrig mått så här tidigare är det svårt att veta hur man ska agera när det är som tyngst. Som i går kväll till exempel. Humöret var på botten och jag var ensam. Och tv:n hägrade ju inte precis. Normalt brukar jag inte vilja ringa någon när jag är på dåligt humör, men i går kväll gjorde jag annorlunda. Jag ringde mamma. Och vi hade egentligen bara ett helt vanligt mor-dottersamtal, men oj vad det kändes skönt efteråt. Jag fick dessutom chans att skratta lite eftersom hennes svar är "uppåt väggarna" ibland när hon inte hör vad man säger. Inget elakt menat för hon skrattar åt det själv. ;)
Och i dag har jag varit och röstat. Jag fick sällskap av dottern och hennes studiekamrat (som återigen sitter här hemma och råpluggar till tentan). Därefter gick de hem. Jag gick en sväng på stan, satte mig en stund och vilade och gick sedan en stund till. Och kan ni tro det - jag köpte mig en kaffe latte! ;)
Nu ska jag läsa lite och ta det lugnt.
Kramar

Tung återhämtning

Den här gången är återhämtningen inte att leka med. "Energinivålampan" har svårt att resa sig från reserven och det är bara allmänt tungt - även psykiskt den här gången. I går orkade jag inte ens en gång gå till sjukhuset för att lägga om infarten i armen utan fick ringa efter skjuts (hm).
Det är svårt att motivera sig när man känner att krafterna inte riktigt räcker till. Eller när värken finns kvar på morgonen när man vaknar. Då gäller det att ta tillvara det man har och acceptera läget som det är.
I dag har det varit en dag när humöret har svajat ordentligt och många "tappade sugar" ligger kvar i min säng. Och där vill jag att de stannar - för jag vill inte ha dem.
Jag har ju haft dottern och hennes studiekamrat sittandes här hemma i flera veckor eftersom de råpluggar till tentan på fredag. Inte mycket till sällskap, men hon har ändå funnits här hemma. I dag däremot har de varit på universitetet hela dagen och blir kvar till sena kvällen, maken har jobbat och han och sonen är på speedway i kväll. En helt vanlig dag - för dem - och inget märkvärdigt egentligen. Men fan vad jobbigt - för mig.
Men så kom sonen från skolan lite tidigare och jag fick sällskap. Då kände jag mig också motiverad för en promenad upp på stan och en kaffe latte. ;) Love. Det behövs så lite, så lite, men oj vad det betyder mycket, mycket.
Nu tänkte jag poppa mig lite popcorn och se vad det är på tv. Antagligen inget bra eftersom jag (äntligen) har kontroll över fjärren... ;) Sedan får vi se vad morgondagen har att erbjuda. Säkert blir också det en hyfsad dag.
Kramar

Lyckan är morsdagsfika och musik

Man ska aldrig ge upp. Det gäller bara att samla ihop resterna av de söndertrasade förhoppningarna man hade och gå vidare. Som i går till exempel. Om dagen dessförinnan var minst sagt bedrövlig så visade det sig att gårdagen skulle bli fantastisk i mina mått mätt. Och varför mäta sig med någon annan...? ;)
Jo, det visade sig ju vara mors dag. Det visste jag ju egentligen, men mitt i allt detta är det inte det första man tänker på... Nåväl. Telefonen ringde och det var dottern som undrade om vi skulle ha något mors dagsfika. Det skulle vi väl, men det var inget bestämt. Det slutade med att jag blev uppvaktad med rosor och choklad av mina underbara barn när vi samlades allihop på ett fik här i stan. Fast den bästa uppvaktningen var nog att vi var samlade allihop och fick en trevlig och mysig stund tillsammans i sommarvärmen. Gud vad jag älskar er.
När vi väl satt där och fikade blev jag påmind att jag faktiskt skulle gå på konsert senare på kvällen. (Hur glömsk har jag blivit egentligen?) Det var ju dags för vårkonsert för ungdomarna på en gymnasieskola här i stan. De var helt fantastiska att sjunga (som vanligt).
Och sedan på kvällen ringde jag min mamma och grattade på mors dag. Hade så himla mycket velat vara hos henne då för hon hade suttit ensam hela dagen och ingen hade ringt. När jag ringt henne tidigare på dagen (mellan fika och konsert) hade hon varit ute och handlat. Fan. Det får inte vara så. Mammorna som är bäst! Det är ju jag ett levande exempel på. Eller vad säger ni? ;)
Kramar