Vardag igen

Jaha, så var det vardag igen. Barnen är i skolan/på universitetet och det är bara jag och Harry hemma. Känns konstigt. Ska försöka klara att gå ut med honom en kort promenad mitt på dagen. Men det ska nog gå. Får ta det lugnt bara.
Allt känns rätt ok ändå. Ärren gör inget ont. Tänk att jag var med om en sån stor operation för bara fyra dagar sedan!!!! Kan inte riktigt fatta det. Och här sitter jag i dag. I och för sig utan ett av mina bröst, men mår förhållandevis bra. Det gillar jag. Bröstet kan jag ju klara mig utan.
Men jag börjar få nog av sjukdomar nu. Det står mig mer än upp i halsen. Det är rena sjukstugan här hemma i och med makens dåliga höfter. Detta ihop med mitt skit. Han kan ju knappt gå kraken, men kämpar ändå på och går till jobbet varje dag. Love you.
Tänker på barnen och vilket tungt lass de får dra. Känns tufft att bära. Barnen är ju det bästa jag har och jag älskar dem över allt annat. Puss på er.
Nu jävlar ska jag kämpa för att bli frisk och komma tillbaka till ett vanligt liv igen.
Kram

Hemma från sjukhuset

Nu är jag hemma igen. Vätskan i dränaget var 90-100 ml i morse när jag kom, så läkaren tyckte att jag kunde skrivas ut. Det betydde mycket. Genast kände jag mig piggare och gladare. Dränageslangen togs bort och nålen i porten likaså. Och jag var fri! Fri från allt vad sjukhus kan tänkas just nu.
Och jag fick ett nytt bröst! Fast inget riktigt förstås. Det var ett i tyg som läggs i bh-kupan. Snacka om att det kändes skönt jämfört med när jag lämnade sjukhuset i går. Då såg det läskigt ut. Alldeles tomt på höger sida. Ska få ett annat inlägg senare, men först måste alla sår läka.
Det som är värst just nu är fortfarande porten som stundtals svider som 17. Men enligt uppgift blir det bättre på ett par dagar. Så det får vi väl hoppas.
Återbesök på sjukhuset blir den 9 september. Då får jag reda på allt om operationen. Nu känns det bara skönt att allt det här är över. Snart är det dags för nästa fas - strålningen. Men det tar vi då. Som sagt nu är nu och nu känns det rätt ok.
Kramar

Hemma på permission

I dag, lördag, fick jag komma hem på permission. Gud så skönt. Miljön på ett sjukhus gör inte att man blir friskare direkt.
Nåväl. Ska väl berätta om själva operationen. Kom in strax före 10 i torsdags. Fick medicin och infart och sen rullade de ner mig till operation. Strax efter 16-tiden vaknade jag till på uppvak och efter det hämtade avdelningen upp mig. Allt hade gått bra.
Såret innanför bröstet läcker mycket och därför vill de inte skriva ut mig ännu. De vill ner i under 100 ml i dränaget för att skriva ut mig och i går kom det totalt 185. Skönt i alla fall att jag fått permission till 9-tiden i morgon bitti.
På torsdagskvällen kollade de mina värden och jag hade 95 % i syresättning av blodet. Blodvärdet tror jag inte de kollade, men sedan jag svimmat och mått riktigt, riktigt illa så gjorde de det. Då låg hb på 88 och jag fick en påse blod + att jag fick ligga med syrgas i näsan hela natten eftersom syresättningen av blodet sjunkit till 91 %.
Morgonen därpå var värdena bättre och mitt på dagen ännu bättre. Då låg hb på 126 och syresättningen var 98 %.
På ronden på fredagen berättade läkaren att lymfkörtlarna som de tagit bort från armhålan såg fina ut. Alltså ingen cancer där! Det var ju positivt.
Det konstiga nu är att ärret efter bröstet - som är rejält långt - inte gör något ont alls. Däremot ömmar porten, som de satt in under skinnet ovanför vänstra bröstet. Har dock hittills inte behövt något smärtstillande sedan operationen.
Ska bli skönt att sova i sin egen säng i natt för sjukhussängarna är skit. I natt hade jag så j-a ont i ryggen att jag knappt kunde sova. Tänk att man gjort en så pass stor operation ändå och så får man ont i ryggen av sängen....
Nu ska jag ta det lugnt med min allra bästa familj och vår goa Harry. Och så hoppas jag på utskrivning när jag kommer tillbaka till sjukhuset i morgon. :)
Kramar och tack för alla stöttande sms och samtal innan operationen.

Operation i morgon

Min vana trogen så är det något som är oklart när jag ska göra något. Så också inför morgondagens operation. När jag ringde kirurgiska avdelningen i dag så sa de att jag ska opereras på eftermiddagen. Ingen tid alltså! Det innebar att sköterskan som svarade inte hade någon uppgift när jag skulle vara inne. Pust...! Men vi bestämde att jag ska vara där klockan 10 och så får jag vänta tills det blir min tur. Jag är i alla fall nr 2 som ska opereras på eftermiddagen. Känns skönt att det äntligen ska bli av. Jag kan inte säga att det känns nervöst, men lite upptriggad känner jag mig ändå. Det är ju inte varje dag man opererar sig direkt....
I dag har vi varit till veterinären med Harry. Han skulle ha sin andra valpspruta. Det gick jättebra. Han märkte inte att han fick spruta en gång. Däremot märkte han när vi fick hjälp med kloklippning. Han har nämligen betett sig illa när vi ska klippa klorna och då tycker vi så synd om honom. Snacka om blödiga hundägare.... I alla fall så fick vi hjälp i hund- och kattbutiken intill veterinären. En av dem höll i Harry och den andra klippte. Och Harry kissade på sig.... Men personalen hade varit med förr. Och Harry lugnade ner sig efter en stund. Men det var jobbigt för oss att titta på....
Nu är vi hemma och allt är lugnt igen. Bara att ladda inför morgondagen. Jag skriver så fort jag är hemma igen.
Kramar

Tiden går

Ytterligare en vecka har gått och det är helg igen. Efter måndagens besök på sjukhuset har dagarna rullat på. Inga biverkningar av antikropparna jag fick då i alla fall och det är skönt. Har mest tagit det lugnt och myst med Harry. Gäller att ladda batterierna inför torsdagens operation. Känns rätt lugnt inför den faktiskt. Ska bli skönt att bli av med både bröst och tumörjäveln.
I torsdags var jag dock till Nynäshamn och hämtade mellandottern och hennes sambo som kom med båten från Gotland. Äntligen! Det är så skönt att ha dem på hemmaplan igen. Och nu i veckan ska hon börja plugga till lärare på universitetet. Vilka barn jag har! Två av tre pluggar på universitetet. Sonen har inte kommit så långt ännu. Han började nian i måndags. Älskar er.
I dag är det lördag och maken vill hitta på något. Får se vad det blir.
Kramar

Lång dag

Har varit på sjukhuset från klockan 9 till 15.30!!!! Och mycket väntan blev det....
Först fick jag ju antikroppar (som personalen väljer att kalla cytostatika, vilket i mina öron låter så negativt. Antikropparna är ju inget gift, så jag kommer fortsätta kalla det för vad det är - antikroppar.). Sedan gick jag till provtagningen och tömde mig på tre provrör med blod. Blodvärdet låg i dag på 108. Ganska lågt, men med tanke på hur dåligt jag mådde efter den sista behandlingen, så är det inte konstigt. Det blir bättre bara jag får i mig lite (eller mycket) blutsaft.
Sedan åt jag lite lunch och tog det lugnt. Läste tidningar och väntade på maken som ville vara med när jag skulle till kirurgmottagningen.
På kirurgmottagningen träffade jag i tur och ordning en läkare, sjukgymnast, sjuksköterska och narkosläkare. Mycket information på kort tid blev det.... Fick i alla fall beskedet att tumörjäveln svarat ordentligt på cytostatikan och att det var bra tid för en operation nu.
Operationen tar 1-1,5 timme, men när läkaren fick se att jag har ganska stora bröst så sa han att det kanske tar lite längre tid. Hm. ;) Då tar de bröstet och lymfkörteln under höger arm och sätter in en port.
De sätter in ett dränage eftersom såret under bröstet blir ganska stort. Beroende på hur mycket vätska som kommer ur detta dränage så får jag stanna på sjukhuset 1-3 dagar efter operationen. Låter som om jag kan få tillbringa helgen om två veckor på sjukhus eftersom jag opereras på torsdagen.
Men allt det där tar jag då. Nu är nu och jag har fullt upp med att gosa och busa med Harry. Just nu ligger han helt utslagen. Men det är bara för stunden. Det har nämligen visat sig att det finns en hel del krut i honom! Vi har våra duster med honom ibland.
Kramar

Sjukhusbesök igen

Helgen närmar sig sitt slut och det är snart måndag och sjukhusbesök x 2. Först klockan 9 ska jag få Herceptin (antikroppar via dropp), men det borde inte ta mer än en halvtimme eller nåt. Sedan ska jag iväg och ta prover. Och klockan 13 ska jag vara på kirurgavdelningen för att prata om min operation nästa torsdag. Det blir till att tillbringa så gott som hela dagen på sjukhuset. Men så har jag ju inte varit där på ett tag nu och morgondagens besök är ju inget som ger några biverkningar direkt. Skönt!
Annars har helgen varit bra. Var faktiskt till Stockholm i går och visade upp Harry för mamma. Hon tyckte (naturligtvis) att han var söt och han skötte sig exemplariskt. Inget kiss inne alltså! ;)
I dag upptäckte vi hans första fästing. Blä. Det är nackdelen med att ha djur. Men vad har egentligen fästingen för uppgift i vår flora? Ingen vettig sådan kan jag tänka. Mer än att suga blod från våra fyrbenta älsklingar.
I kväll är det friidrotts-VM på TV som gäller. Har en 100-metersfinal att se fram emot. Sånt är spännande.
Kram

Älsklingen Harry

Harry är hela familjens lilla älskling.

Tack för blomman familjen H. Ni ser själva vad vacker den är.



Dagarna går och jag kan inte se mig mätt på familjens nya lilla älskling. Ena stunden är han kelsjuk och nästa får han världens tokryck - både inom- och utomhus.... I går var vi vid Rynningeviken för att testa honom med vatten. Och vilka tokryck han fick. Och när han var som blötast så rullande han sig i sanden. Nice. Det var bara att ställa honom i duschen när vi kom hem. :) Hoppas ni kan se filmen här ovanför och skratta med oss när ni ser Harrys första möte med vatten.
Annars rullar dagarna på. Veckan utan sjukhusbesök är snart slut. Och i går fick jag ett fint kort från "annonsarna" på jobbet. Det värmde. Jag tänker på er också. Varje liten hälsning från er alla är värt hur mycket som helst när man går så här. Man tror man är ensam i hela världen ibland. Men så dyker det upp en liten hälsning och genast får jag nya krafter.
De krafterna ska jag använda till en ny runda med Harry nu.
Kramar

Ledig vecka

Jippi! En hel vecka utan ett enda sjukhusbesök. Det har inte hänt sedan början av april och jag måste säga att det känns skönt. Dessutom mår jag bra. Så kan det bli mycket bättre? Jag måste ändå säga att allt gått riktigt, riktigt bra fram tills nu. Även om det varit otroligt jobbigt många gånger.
Och sjukhuspersonalen har varit underbar. Nästan så att man har lust att bjuda hem dem på kaffe.... ;) Så jag har bara gott att säga om sjukvården, från vår läkare på vårdcentralen till överläkaren på onkologen.
För att prata om något annat så kan jag berätta att vi tog med fika, korv och en engångsgrill och tillbringade eftermiddagen i går under ett skuggande träd i Sommaro. Även svärmor var med. Och så Harry förstås. Det blev några härliga timmar i värmen.
Men i dag är det vardag igen. Maken har börjat jobba och det är bara en vecka kvar tills sonen börjar skolan. Vart har sommaren tagit vägen egentligen? Visst har det väl gått fort? Och inte så mycket har vi gjort heller. Mest varit hemma. Men det har varit skönt och slappt. Annars innebär ju semester en jädra massa måsten och farande hit och dit. Men i år har vi alltså tillåtit oss att bara vara.
Kramar

Soligt och varmt

Vilken sommar vi fått! :)
I dag har vi varit vid Ässundet och käkat räkmacka. Det är ett måste en gång varje sommar och eftersom maken börjar jobba på måndag passade det bra att göra det den här helgen. Det smakade lika gott som vanligt.
När det gäller Harry så har han inte kissat inne sedan i går förmiddag. Jag menar - han är ju bara valp fortfarande. Men han verkar ha fattat att kissa - det gör man ute. Men så springer vi ut med honom i tid och otid också. Men, men - framtida olyckor får vi nog räkna med ändå...
Vad gäller min hälsa så går det framåt. I dag känner jag mig till och med bättre i magen. :) Men så är humöret på topp också efter gårdagens besök på sjukhuset. Tänk att jag slapp dricka kontrastvätskan.... Kan fortfarande inte fatta det.
Snart är det mat. Västerbottenpaj med bacon. Mums. Har aldrig ätit det förut, men det låter supergott.
Ha de bra i värmen.
Kram

Ingen kontrastvätska

Och jag som laddat så inför denna dag....
Kom till sjukhuset i morse klockan 9 (laddad som aldrig förr) för att röntgas. Tanken var ju att jag skulle dricka kontrastvätska och det har jag våndats för i veckor!!!! Satt i väntrummet och klockan blev 9.45. Då kommer en sköterska och ropar mitt namn. Jag sväljer och reser mig upp. Då säger hon att det blivit fel - att läkaren som skickat remissen beställt fel. Va? Hade jag ingen tid i dag? Eller vad menade hon?
Så sa hon att jag inte skulle behöva dricka kontrastvätska (och tillade att hon tyckte det var bra eftersom det var så äckligt). Men vadå? Skulle jag inte behöva förklara tusen gånger att jag äcklades av kontrastvätskan så att jag inte kan dricka den?! Jag som laddat så för att verkligen, verkligen övertyga dem om det.
Luften gick ur mig. Och med ens blev jag bara trött.
Sköterskan följde med mig en trappa ner och jag fick sitta ner och vänta ytterligare. Och efter ytterligare 30 minuter var det äntligen min tur. Jag fick kontrastvätska via en slang i armen och på 10 minuter var det över. Snacka om - ja, vad ska man säga? Med lätta steg gick jag i alla fall därifrån.
Jag och maken åkte sedan och fikade och satt i skuggan en stund. Ja, jag valde skuggan eftersom det var över 25 grader varmt!
På eftermiddagen åkte jag och dottern iväg en sväng och gick en promenad med Harry i den lummiga grönskan vid Sommaro. För första gången provade vi också att ha honom lös.
På eftermiddagen kom också barnens kusin och deras två barn och hälsade på en stund.
Nu har vi smaskat på kinamat. Barnen tittar på någon film de hyrt. Själva ska maken och jag titta på en svensk film på tv:n. Kanske kan det va nåt. Eller så blir vi sittande på balkongen för där har det äntligen blivit lite svalt.
Trött är jag i alla fall, så så sent blir det inte i kväll.
Kram

Tack Rättvik

En ny liten medlem (Smirre) i barnens kusins hem. Gud vad söt.

Vår egen lilla Harry som är världens mysigaste.

Kompisarnas stuga i Rättvik. Ett paradis långt från stadens hets. Underbart.

Så har vi hälsat på kompisarna i Rättvik. Och vilken idyll det var! Lugnt och tyst. Batterierna började direkt att ladda. Men det var inte bara miljön som var underbar. Kompisarnas gästfrihet och omtanke gjorde att vi kunde åka därifrån och känna en enorm glädje över att ha dem som vänner.
Känns knäppt att börja skriva om sjukdomar efter ovanstående. Men det är ju därför jag har den här bloggen. Min satans sjukdom. Men just nu ska jag inte klaga. Har väl inte riktigt koll på magen än och orken är väl inte på topp, men annars är det rätt ok. Känns skönt att kunna gå ut med Harry om än bara kortare promenader. Men de känns stärkande och så blir man så glad med en sådan go kille i andra änden av kopplet. På bara en vecka har han skänkt mig många skratt.
På fredag är det ju dags att röntga bröstet (och dricka den där vidrigt äckliga kontrastvätskan). JAG VILL INTE!!!!!! Hoppas att läkaren på onkologen pratat med röntgen om min ångest inför detta. Jag vet bara hur illa jag mådde när jag tvingades dricka mängder av kontrastvätska för många år sedan när jag skulle röntgas. Och nu har jag dessutom problem med magen och har lite känsla av illamående. Blä.
Antagligen kommer allt gå jättebra. Men just nu känns det inte så bara.
Men det är ju några dagar kvar dit. Så varför oroa sig i dag? Allt har egentligen gått väldigt bra hittills. Och varför oroa sig för att dricka kontrastvätska när jag har en operation som väntar? Men den känner jag ingen oro alls inför. Ja, ibland är vi människor ganska löjliga... :)
Kramar

Söt bebis

I dag har jag äntligen träffat lilla Emil, barnens kusins son som hunnit bli knappt två veckor gammal. Han var så söt. Och hans storebror var förstås stolt och fick hjälpa till att öppna presenterna. Det är sådana ögonblick som gör att man orkar fokusera framåt trots att tröttheten skriker i kroppen.
Därefter var vi och köpte pizza. Det längtade jag efter redan i går, men då fanns det annat i kylen som behövde ätas upp. Tyvärr var den inte så god som jag trodde, men jag får väl fylla på med frukt och glass under kvällen. ;)
I morgon förmiddag ska jag och maken åka till Rättvik och hälsa på några vänner som har stuga där. Det ska bli jättehärligt. Barnen blir dock hemma för att ta hand om vår gulliga Harry. Han har förresten acklimatiserat sig jättebra hos oss. Det är helt otroligt egentligen. Han är ju bara drygt två månader gammal, men ändå trygg och lugn.
Kram

Vilken glädje!

Tänk vad en hund betyder för välbefinnandet. Det är nog som "Dog whisperer" säger; "Ingen familj är hel utan en hund". Harry skänker oss alla så mycket glädje. Han är lite busig och vill gärna bära omkring på saker och det går väl bra så länge det är hans saker.... Det går dock inte att ha blommor i en höjd som han når. :)
Hur mår jag då? Det är knappt att jag känner efter nu när Harry finns här. Eller? Jo, visst gör jag det. Men det är så mycket enklare att ta värk och annat skit när man har en liten glädjespridare som far omkring på golvet.
Jag mår i alla fall bättre och bättre för varje dag. Lite svag fortfarande, men vad fan?! Sista behandlingen är ju gjord och det kan bara bli bättre! Nu är det bara att ladda för operationen den 27 augusti.
Kramar