Humöret svajar

I går trodde jag alltså att jag skulle vara på väg tillbaka efter behandlingen. Men icke sa Nicke. Blev så jävla besviken när jag märkte att orken inte räckte mer än att vara uppe korta stunder. Blev alltså ingen kaffe latte på stan. Blev inget alls egentligen. :( Blev bara ännu mer sängliggande. Och jag kände bara för att slita ut infarten i armen och bara skrika ut min frustration över sjukdomen bröstcancer. Men så kan man ju inte göra.... Eller..?
Nä. Ni känner mig bättre än så. Jag gör inte så. Jag biter ihop och kämpar. I medgång och motgång. Tufft många gånger, men här hemma har alla ganska mycket med skola, jobb och egna sjukdomar, så vad vinner jag på att leverera mitt skit. Kanske skulle det kännas bättre för stunden, men jag skulle nog skrämma upp en och annan på vägen. Därför känns det bättre att bara släppa allt, rensa huvudet och börja om från noll. Mitt i allt detta är jag ju trots allt ganska positiv och stark - och jag vet att jag klarar det.
I dag har jag ändå för avsikt att ta mig utanför lägenheten. Ni märker - sedan i går har jag hunnit släppa mycket och börjat om från noll. För jag vill så gärna - och så mycket. Kanske ligger det mig till last? Eller är det en tillgång? Skit samma egentligen. Jag har det och det tar mig fram mot målet i höst. Någon som trodde annat? ;)
Kram