Kan bara konstatera att behandlingen gör mig tröttare och tröttare. Och att orken tar stryk. Men då finns min familj som ställer upp för mig till 100 procent. Som i dag när jag "bara" skulle gå till sjukhuset och få min spruta. Då ringer telefonen och maken undrar om han ska skjutsa mig dig. Love. Så skönt det kändes. Senare på dagen ringde även dottern och undrade om hon skulle handla med sig middag när hon kom hem från universitetet. Om hon skulle! ;) Puss.
Och i dag fick jag även ett kort från min mamma som jag vet tänker på mig hela tiden. Hon är så gullig.
Mitt humör är ändå ganska bra. Och jag känner mig trots allt ganska stark. Fokus ligger fortfarande på hösten när jag ska vara frisk igen.
Nu ska jag vila. Men jag skriver så fort jag har något att berätta.
Kram på er.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Så skönt mamma! Även om jag inte hör av mig så ofta när du har dessa dagar, bättre att du får vila.
SvaraRaderaMen på söndag har vi i alla fall mys inplanerat! Vokens ju! :) <3
Älskar dig!