Behandling nr 4

Somnade vid 4-tiden och skulle upp strax före 8 i går för att hinna till sjukhuset och ta prover innan klockan 9.15. Sedan var det bara att vänta på att få komma in till läkaren klockan 10.30. Proven måste tas så lång tid innan för att de ska hinna analyseras innan jag ska till läkaren. Proven var i alla fall ok. Blodvärdet ligger strax ovanför marginalen för blodtransfusion, men det har det tydligen gjort alla gånger hittills. Så det verkade vara lugnt. Bröstet har svarat bra på behandlingarna hittills och läkaren tyckte det såg bra ut. Både svullnaden och rodnanden har gått ner.
Men så var det alltså dags för en ny sorts cellgifter, FEC. I den ingår preparaten Fluoro-uracil, Epirubicin och Cyklofosfamid. Inga lättstavade grejer det där inte... En av dem gavs som injektion direkt i infarten i armen och de andra två gavs som dropp. Men innan dessa tre fick jag mina antikroppar, Herseptin, som jag även fått som dropp de tidigare tre gångerna. Så det var mycket vätska som skulle in i kroppen i går.
Biverkningarna av allt det detta kan vara illamående, så de pumpade också i mig både tabletter och spruta mot just illamående. Jag ska dessutom äta en tablett i dag och en i morgon mot illamående. Men ännu har jag inte känt något illamående. Det är nog det bästa. För jag hatar att må illa och kräkas. Det är nog det värsta. Då är det bättre att tappa håret. Vad skrev jag där egentligen? Bättre att tappa håret?! Jo, men så är det. Det mår jag i alla fall inte dåligt av. Jag har ju en fin peruk, keps och sjalar som jag använder hela tiden och som gör att det känns rätt ok. Men vad gör man om man hela tiden mår illa? Det går ju inte att leva ett socialt liv då!
Symtom liknande blåskatarr är en annan biverkning. Dessutom var ett av preparaten rött, vilket rödfärgade urinen.
Vid 15-tiden var allt klart. Då hade jag och dottern tillbringat ett stort antal timmar på sjukhuset och var ganska sega. Det är underbart att ha någon med sig de dagar jag träffar läkaren och får behandling. Det är mycket frågor och svar som surrar i luften och alla svar är svåra att komma ihåg. Då är jag glad att min familj ställer upp trots att det är sega timmar för dem att bara sitta och vänta. Älskar er.
Fick också reda på att jag efter nästa behandling kommer att bli kallad till en rond där en kirurg ska titta på mitt bröst och se om det är aktuellt med en operation efter den sista och sjätte behandlingen. Då ska ju bröstet och lymfkörteln under höger arm plockas bort. Men det tar vi då... Nu är nu. Och jag måste säga att jag mår oförskämt bra för tillfället. Men så brukar det ju ta uppemot 2 dagar innan reaktionen kommer - åtminstone vid de andra behandlingarna. Den här nya behandlingen har beskrivits av tidigare patienter som både bättre och värre, så jag vet inte vad jag har att vänta mig.
Fick i mig både middag och jordgubbar innan det var dags att sova i går kväll. Sedan tog jag en insomningstablett och sov i ett sträck fram till 6-tiden i morse. DET kändes som en välsignelse. Fortfarande är det lugnt, men så är det tidigt också. Inga barn uppe. Det är ovant. Själv brukar jag ju inte kliva upp ur sängen förrän 10-11-tiden eftersom jag i regel inte somnar förrän framåt morgonkvisten - om jag inte tar en insomningstablett.
Som sagt. Just nu mår jag bra. Det enda oket är tröttheten. Men den får jag leva med. Är det inget värre så...
Fick dessutom ett samtal från Försäkringskassan i går som ville upplysa mig om möjligheten att jobba 25, 50 och 75 procent. Jag har haft med det i tankarna och längtar tillbaka till jobbet något så gruvligt, men har man bara cirka en vecka på sig då man mår bra och har chans att återhämta sig innan nästa behandling - då känns det som att den veckan måste ägnas åt just återhämtning (vara ute mycket, promenera så långt kroppen orkar osv). Dessutom vet jag inte om jag kan få ihop en artikel till tidningen med alla egna tankar som far i huvudet hela tiden.
Nu ska jag krypa ner i sängen igen. Men inte för att sova. Nä, nu är det morgontidningarna som gäller. Jag måste ju hålla koll på vad mina kollegor skriver. ;)
Nu vet ni i alla fall att jag mår bra så här långt och att allt gått bra.
Kramar