Tack Rättvik

En ny liten medlem (Smirre) i barnens kusins hem. Gud vad söt.

Vår egen lilla Harry som är världens mysigaste.

Kompisarnas stuga i Rättvik. Ett paradis långt från stadens hets. Underbart.

Så har vi hälsat på kompisarna i Rättvik. Och vilken idyll det var! Lugnt och tyst. Batterierna började direkt att ladda. Men det var inte bara miljön som var underbar. Kompisarnas gästfrihet och omtanke gjorde att vi kunde åka därifrån och känna en enorm glädje över att ha dem som vänner.
Känns knäppt att börja skriva om sjukdomar efter ovanstående. Men det är ju därför jag har den här bloggen. Min satans sjukdom. Men just nu ska jag inte klaga. Har väl inte riktigt koll på magen än och orken är väl inte på topp, men annars är det rätt ok. Känns skönt att kunna gå ut med Harry om än bara kortare promenader. Men de känns stärkande och så blir man så glad med en sådan go kille i andra änden av kopplet. På bara en vecka har han skänkt mig många skratt.
På fredag är det ju dags att röntga bröstet (och dricka den där vidrigt äckliga kontrastvätskan). JAG VILL INTE!!!!!! Hoppas att läkaren på onkologen pratat med röntgen om min ångest inför detta. Jag vet bara hur illa jag mådde när jag tvingades dricka mängder av kontrastvätska för många år sedan när jag skulle röntgas. Och nu har jag dessutom problem med magen och har lite känsla av illamående. Blä.
Antagligen kommer allt gå jättebra. Men just nu känns det inte så bara.
Men det är ju några dagar kvar dit. Så varför oroa sig i dag? Allt har egentligen gått väldigt bra hittills. Och varför oroa sig för att dricka kontrastvätska när jag har en operation som väntar? Men den känner jag ingen oro alls inför. Ja, ibland är vi människor ganska löjliga... :)
Kramar