Ja, vad säger man?

Efter gårdagens inlägg (som dottern skrev) känner jag mig ganska stolt. Jag ville ha lite hjälp att lägga in länken till Bröstcancerfonden, men fick ett helt underbart inlägg! Wow. Älskar dig gumman.
Veckan har rullat på med strålning varje dag. En dag var äldsta dottern med och fick allt beskrivet för sig av de helt underbara sköterskorna. De tog lika väl hand om henne som de gör med mig varje gång jag kommer. Och det var så skönt att ha henne med så att hon fick se hur stor den där jädra maskinen är (som jag tycker är så obehaglig).
I fredags var jag och maken en sväng till Norrköping. Inget planerat utan han hade bara tagit en dag ledigt och vi ville göra en liten utflykt. Då blev det Norrköping av ingen anledning alls. Vi åt där, shoppade (men bara lite eftersom han har så svårt att gå) och såg till att han blev klippt. Det blev en jättemysig dag och det tycker jag vi var värda båda två.
I går var vi hos mellandottern och fikade. Det blev att vi åt där också eftersom de behövde hjälp att sätta upp lite hyllor och timmen blev rätt sen.
I dag har jag, sonen och mellandottern varit på valpkurs igen. Och Harry fick springa lös för första gången! Det var jättekul att se hur roligt han hade med de andra hundarna. Kul också att höra av kursledaren att hon märkte framsteg hos Harry sedan förra kurstillfället.
I morgon är det dags för antikroppar (Herceptin) igen. Tänk att det gått tre veckor sedan sist. Jag fattar inte vart tiden tar vägen. Skulle vilja stanna upp den lite. Tycker inte jag hinner annat än att springa fram och tillbaka till sjukhuset varje dag. Har dessutom börjat bli lite trött av strålningen. Vissa dagar måste jag därför lägga mig och vila en stund. Har fortfarande ont i leder och fötter. Kan vakna på nätterna och ha ont. Men såret blir i alla fall bättre och bättre. Är lite mer rörlig nu. Alltid nåt.
Känner att sjukdomsförloppet kommit ifatt och börjat knacka mig i ryggen. Tankar på framtiden har dykt upp. Hur ska det bli med allt? Kommer jag att kunna jobba fullt ut? Kommer värken i lederna ge med sig (som de sagt att den ska göra på sikt) och kommer jag kunna använda armen som vanligt? Inga frågor som jag kan få svar på i dag. Därför känns det osäkert att tänka framåt.
Men fan den som ger sig. ;) Glöden har jag fortfarande. Och massor av jädrar anamma. Så jag ska nog få ordning på allt till sist.
Kram